Aftonbladet – 18 juni 1851, sida 3

icke upphört att införa en viss mängd jern, isynnerhet svenskt, att förvandlas i stäl, hvartill det svenska jernet är oförlikneligt. Införseln har i några år uppgått till 235å 30 000 tons, motsvarande 35å 42000 tons tackjern. Men under hvilket hägn har väl denna tillverkningsgren frodats så oerhördt? Jo, under hägnet af en makt, hvilken likasom genom trolleri ökar afsättningen och utan uppehåll framkallar större och större fullkomlighet hos alla varor — under lättköpthetens hägn. Förr var det engelska jernet dyrt, äfven det medelst stenkol frambragta. Detminst förädlade, ämnesjern, som behöfver en ny bearbetning innan det kan begagnas till något behof, kostade i medeltal 440 francs pr ton. År 1822 hade priset fallit till hälften; nu, på ett år, har det blott gällt 150, ja blott 125 franes. Tackjern har blifvit mer och mer lättköpt i samma förhållande; i Glasgow säljes det efter 2V, pr ton. — Motsvarande är prisets fall på expositionspalatsets andra byggnadsmaterial, glaset, men inom ett enda århundrade. Man har derföre att i främsta rummet tacka sir Robert Peel, som upphäfde tillverkningsaccisen på glas, hvilken förut lade nästan oöfvervinneliga hinder mot möjligheten för engelska glashyttorna att täfla med dem på kontinenten. Förbrukningen har, likasom i fråga om jernet, återverkat på produktionen och framkallat väsendtliga förbättringar. Sålunda inträffade, att när m:r Paxton framträdde med förslaget att sammansätta hela exositionsbyggnaden blott af jern och glas, behörde man icke i England studsa för kostna