Aftonbladet – 12 juni 1851, sida 1

Fredrik den stores monument. Ett Berlinerblad gör följande märkliga reAlexioner, i anledning af nämnde monuments iftäckning den 31 Maj. Då Fredriks staty befriades från det täckelse, som undanskymde den, då minnet af den store konungen, som lefver så lifligt hos folket, framstod åskådligt i bronzens former, inför tusendens blickar, då insåg hvar och en, som icke förut erkännt detsamma, att det preussenthum,, hvars -karaktär skulle iskådliggöras genom dagens fest, ej har nåsot gemensamt med Fredrik den stores. Det nya preussenthum är så fremmande för Fredrik den stores gamla, som katholicismen är främmande för lutheranismen. Fredrik den stores preussiskhet hade sina rötter uti landets och folkets sköte; den var tysk till hela sitt väsende. Den nya preussiskheten står på vida intimare fot till Ryssland, till grefven af Chambord, som kallar sig konung af Frankrike, men residerar i Frohsdorff, till grefven af Montemolin, som likaledes 1 fremmande land kallar sig konung af Spanien, samt till påfven, som blott har ena foten i den eviga staden, men under evig ångest är hvarje ögonblick beredd till flykt, än till det preussiska folket och det preussiska landets intressen. Preussen får ej vara tyskt, får ej intaga den plats som naturen anvisat detsamma, utan det måste foga sig efter de konservativa intressenas fingervisning, med Ryssland till förebild, såsom en äkta konservativ mönsterstat. Allt detta bär sig icke, ty det är mot naturen; och om det mot förmodan skulle kunna genomdrifvas, så skall Preussen derigenom bereda sin undergång. Man tänke sig att Fredrik den store uppstode ur sin graf och kastade en blick på den närvarande ställningen! Han skulle ej kunna gilla något af allt hvad han såge; han skulle ej fatta huru sakerna kunnat gestalta sig så, som nu skett; och minst af allt skulle han knnna begripa med hvad rätt detta nypreussiska skick kan gifva sig ut för verkligt preusiskt. Man tänke sig att en man med Fredrik den stores karaktär och själsgåfvor, med hans klara blick och äkta tyska hjerta, och som med oss genomlefvat den forflutna ticen, samt vore genomträngd af vår tids idger och bildning, så som Fredrik var genomträngd af sin tids idger och högsta kultur, skulle afkunna sin dom öfver Preussen, sådant det nu framstår: och en hvar skall inse att det märvarande systemet skulle röna en dom, kort och ovedersäglig, sträng och förkrossande. Vi veta ganska väl, att våra motståndare räkna derpå, att minnet af Fredrik den store skall gifva den regerings-absolutism, under hvilken Preussen och Tyskland skola fjettras och trampas i stoftet, ett sken af helgd, en autoritet, ett slags popularitet. Men detta hopp skall stranda mot folkets sunda förnuft och fördomsfria upplysning. I Fredrik den store kan ej i någon förnuftig Imenniskas föreställning betraktas såsom tillbakaskridandets symbol. Tvertom är han 1 Ifolkets föreställning sammankedjad med begreppet af framåtgående, utveckling, frihet -loch sjelfständighet. Hvarken de hämmade framstegen, eller det gynnade tillbakaskridanIdet må inbilla sig, att uti Fredriks vålnad .Jvinna en partigängare. Den lefvande Fredrik var det lefvande framåtgåendet: den i malm gjutne blickar ännu klart nog, äger ännu inflytande nog, för att göra förtrycket och reaktionen motstånd. Om vi derföre ej kunna deltaga i firandet af den 31 Maj, emedan tiden icke synes Oss vara inne att hålla fester; så gläder det oss dock att den herrliga Fredriks i malm gjutna bild ändtligen, om än i många fall alltför sent, blifvit uppförd i Berlin.