Kristendom och Civilisation i rysk mening. Man hör ej sällan påstås att vissa åtgärder af det eller det kabinettet förråda ryska styrelseyrundsatser — att den eller den thronarfvinsen blifvit inlärd att hylla dessa grundsatser — att de äga bekännare och bundsförvandter bland det eller det landets adel och prelater — att den eller den professorn tycks hafva åtagit sig deras inskärpande hos den akademiska ungdom, som framdeles är ämnad att ingå bland den presterliga, den civila och den militära embetsmannaklassen — att den eller den tidningen understödjes eller underhålles för att bana dem väg i allmänna tänkesättet. Erkännas. måste dock att alla dessa påståenden icke äro annat än mer eller mindre sannolika gissningar, mer eller mindre påtagliga slutföljder från hvad Rysslands styrelseätgärder tyckts antyda, så vidt man haft sig dessa bekanta. Någonting bestämdt och afgjordt har ärvid omöjligen kunnat komma i fråga så länge ryska styrelsen icke funnit lämpligt att sjelf, och i enkelt, öppet och tydligt språk, uttala sina statsmaximer. Också har följden varit den vanliga då den ene siger ja och den idre säger nej om samma sak; när dessa åståenden afvisades eller motsades af en eler flera bland dem de närmast angå, nödgades allmänna omdömet alltid stadna vid sannolikheter eller utgå från det större förtroendet för sagesmännen på den ena eller andra sidan. Ovissheten är nu skingrad; allmänna omdömet kan hädanefter stå på egen grund hvadlf denna punkt beträffar. Ryssland har nyligen ll kungjort sina åsigter öfver just de egentliga l, hufvudämnena för närvarande samhällens all-li männaste uppmärksamhet: kristendomen och ci-l( vilisationen, likasom öfver samtidens sträfvan-h den att förverkliga den förras id i förening! med den sednare. Något tvifvel återstår cjl längre om de ryska åsigterna häröfver, ochl lika litet något hinder att sammanställa demlhi med deras motsvarigheter i ord och handlingl: utom Ryssland. eller att inse i hvad mån del ofvan omnämnda gissningarne och slutsatsernal. varit sanna eller förfelade. Hvar och en kant, hädanefter jemföra och döma härom på egenh hand. Detta tillfälle har öppnats genom en under den vanliga ryska censuren utkommande tid-l ning, som begynt utgifvas i Polen, och hvarom man i ett preussiskt handelsblad Ostsee Zeitung träffar följande meddelanden från Po-l sen af den 29 sistl. Maj. Äfven Ryssland — yttrar den polske korrespondenten — har genom grundandet af den från den 1 sistl. April, under grefve Rrzewuskis redaktion utkommande tidningen Dziennik Warszawski erkänt att den iddernas rörelse, som skakar det vestra Europa, har öfverskriditryska gränsen, och att man icke längre kan med framgång bekämpa den ensamt genom fysiskt våld. Ryska styrelsen har sett sig tvun-! gen att sjelf gripa till ideella vapen och verka på allmänna tänkesättet genom pressen. Så obetydlig denna företeelse kan tyckas när den -skådas blott på ytan, så vigtig är den likväl i historien om Rysslands utveckling. Men afsedt ifrån den allmänna vigten af detta första steg till en politisk tidningslitteratur inom Ryssend, har man här att betrakta det närmaste undamålet dermed. I början lit Dziennik A wski ej tydligt märka sitt cgentliga ien sysselsatte sig mindre med politik kämt och gyckel öfver de förnämare rhållandena i Warschau. Ändtligen helt oförmodadt med sin troson artikel med öfverskrift Civiendomn. Sedan den häri först awvilisation och kristendom såest bestämda motsatser, fortivil on sträfvar att förlyckliga alla samhällsst i det fåfinga och onyttiga i ett sädant ta är mälet för den af henne påhite enskap befordrade statsekonomien; och men kar undra öfver att denna gör så stora frur sahällen, der icke hjeltar, proster, skalmstoriska ätter representera civilisationen, t I oukirer, ockrare, börsspekulanter och fabriksKE: stendomen åter är en stiftelse af Gud, menniskoslägtets äerlösning sjelf vardt menh i denna egenskap tillhörde den mest lyom jordens äldsta samfund, men derjemte h olyckligare än fåglarne under himmelen, 2 intet, hvarunder han kunde luta sitt okså fördömer kristendomen icke blott verlgar och palatser, utan äfven rikedomen i hvilken först genom riktigt bruk får sitt der den förvirring, hvari de europeiska blifvit störtade, se vi äfven attsamfundet och samfandsordningen finna verkligt skydd allenast ost adel och adlig anda ännu bibehållit sig. ida, i förening med religionen, bevarar den rän upproriska läror. Det är hon, som i or hämmat ofrälsehopens äflan, och som till med afvisat de irrläror, hvilka voro segern så ven i Österrike har adelns och krigsmakskänsla, ehuru der saknande en religiös .t samhället undan demagogiens händer. I iterförhjelper denna hederskänsla de konsrundsatserna till väldet. Hvar helst, der orskänsla icke helt och hället utslocknat, nan icke förtvifla om samhället. Endast i är allt förloradt, derföre att dess adel är h hållet utrotad, och tyvärr icke blott i hvad -.e ställningen angär, hvilket ännu icke var nuvot tecken till vanmakt, utan till sjolfva sin anda. öfverensstämmels2 härmed framställer i)ziennik Warszawski sin politiska trosbekän1se på sätt som följer: Menskliga förnuftet har aldrig ägt något inflytande vid samhällens och samhällsklassers tillkomst. . De män, som grundlägga samhällen, äro, för vidt deras förfarande är riktigt, allenast Guds redskap. ). Hvarje lefvande samhällsordning — och utan sådan kan intet samhälle bestä — är icke något aniskoverk. 4, Väldet är öfverallt oinskränkt; ehuru det icke verallt, ja ingenstädes, tillämpar hela sin makt. 5. Intet maktmissbruk, i uteslutande menskliga angeltgenhoter, rättfärdigar nägot undersätarnes motnd.