Aftonbladet – 7 juni 1851, sida 3

den till och med, som vi nyss sågo, då nemligen ingen ser det, ee I sig sjelf ett mästerstycke föreställer taflan Charles i en lätt sjömansdrägt, sittande vårdslöst lutad mot en stol, i ena handen håller han blankhatten, hvarpå ses i guldbokstäfver ordet; Emili; i fonden svallar hafvet. Ansigtsuttrycket är ädelt och intressant: öfver pannan, kring hvilken det ljuslockiga håret ringlar sig, har målaren lagt ett drag af oro och passion, medan de blå ögonen och draget kring den vackra munnen blott antyda sorglöshet och frid, blandade med djup känsla. Själ framblickar öfverallt och man kan se att målaren i detta porträtt, teeknadt efter naturen, troget förstått inlägga Charles hela karakter. När taflan var färdig gick Charles till en sjökapten som just klarerat på Boston och frågade honom om han finge Blja med, Men jag går till Amerika, är det dit herrn vill? svarade den gamle sjömannen, i det han uppmärksamt fixerade Charles. Till Amerika, till Amerika, jo! svarade Charles doft och sönderpressade en tår, som han ej ville förråda för Men fremmande. ;Kom då, gentog kaptenen långsamt, herrn har väl sina papper och saker i ordning, förmodar jag — kom? Ehuru sonens afresa i början just inte var brukspatronen emot, så sörjde han dock sedermera uppriktigt deröfver om han än ej ville låtsa derom för någon, ieke ens för Emili Första året kom väl ett och annat bref frår Charles, hvari han uttalade sin ånger öfve det förflutna och bad om faderns förlåtelse lmen snart afhördes icke heller dessa mer -IHade jag vetat detta, kunde han gerna fåt Emilin, tänkte stundom brukspatronen för sig sjelf, omen nu lär han väl vara död efterson kan ej skrifvit på snart tvenne hela år; i all