Aftonbladet – 7 juni 1851, sida 3

———X;rrtI?wA ———!2 efallningar., slutade brukspatronen vredgad ch slog igen dörren till sitt kabinett midt för Jharles näsa, förargad både öfver Charles och yfver att hafva behöft anstränga sig så mycket. Detta var sista gången far och son sågo varandra, Brukspatronen glömde att hjertat svårligen åter sätta sig under förmyndare oeh använde nu oriktigt en stränghet, som, malpläcerad mot en 22 års yngling, varit på sin plats om den från början rätt användts. Håll till godo, herrar brukspatroner, en liten lektion i uppfostringskonsten; man blir ju aldrig för gammal för att lära? Detta afslag både smärtade och uppretade Charles, och när unga herrn derpå kommit tillbaka till akademien, antog hans lefnadssätt snart denna mörka och obehagliga färg, som kunde rättfärdiga månget ledsamt rykte. En natt hemkommen från ett dylikt bacchanaliskt uppträde, der det gått temligen ogeneradt till. kastade han sig i en stol och öll i djupa tankar. Många minnen, både ljufva och bittra, tycktes tränga sig inpå den half slumrande ynglingen; ty än smälte han i tårar, än åter öfverdrogs pannan af blygselns och ångerns rodnad, än hånskrattade han vildt. Det var vinångorna som i Hoffmannska bisarrerier jagade kring i hans fantasi, det var ock minnen från barndomens flydda dagar, då han i hemmet satt på sin moders knä. Följande eftermiddag insteg en ung man ull ex af de skickligaste målarne1i Stockholm och bad om att blifva porträtterad som sjör Jman, Det är denna tafla som hänger på Hammarlunda i Emelies kabinett och framför hvilken den unga flickan morgon och afton gö! sina böner; hon både gråter och småler si godt åt densamma och skulle för intet i verk: en vilja skiljas vid henne; ibland kysser ho! j