Aftonbladet – 7 juni 1851, sida 3

Ganska rätt, utbrister läsaren, hvarföre gifta i inte honom då så godt genast? Han hade också verkligen på sednare tiden örjat fundera starkt i den vägen, men till ans stolthet hörde bland annat att han på ntet vilkor ville utsätta sig för en korg, och wem visste väl hvad en fjer Stockholmsskönret kunde göra i den vägen, tänkte Sebastian, och väntade. Någon gång hade han väl också liksom i förbigående kastat ögat i prostgården på den ståtliga Anna Christima, hofpredikantens tjugusjuåriga dotter, men. som en fin kännare senast observerat att hon hade rysligt stora både händer och fötter, och detta var anledningen hvarföre han skyndade att byta om samtalsämne när fru prostinnan i en fin vändning stundom slog fram om sin rara Anna Christina, om äktenskapets sällhet och ungkarlslifvets många obehag. Nej, det blir ingenting af med det dern, tänkte brukspatron, xmen minsann skulle jag icke vilja ha en sådan hustru som Emilin, och till henne hade han sagt, då de samtalade om Charles: kommer han någonsin tillbaka och är en bra karl så skall du få honom min pulla lilla, ty bättre hustru än dig kan en man ej gerna önska sig; ja, jag menar att han skall få dig,, rättade sig brukspatronen då han såg hur Emili rodnade och slog ned ögat. Han lefver, han lefver, ja, han kommer tillbaka,, hade då Emili svarat undvikande, och dessa ord voro alltid en tröst för brukspatronen, en riktig balsam kring hans hjerta. Se, den tiden var Sebastian Kassbom. och hans systerdotter fullkomligt försonade: och ense i att de båda höllo innerligt af det: vackra porträttet, som hängde öfver Emilis soffa. (Forts. följjer.)