Aftonbladet – 7 juni 1851, sida 3

— fall är han väl för alltid förlorad der i Amerika, ja jag har icke mer någon son, suckade Sebastian Kassbom; och så flegmatisk han än var, sågs likväl då och då i ögat en tår, som han hvarken kunde eller ville dölja. Fadershjertat, det må nu sitta i bröstet på hvem som helst, är i alla fall ett fadershjerta. Emilis. djupa sorg och förtviflan vilja vi ej försöka beskrifva: alltnog att hon det första året var nästan beständigt sjuk, åtminstone tyst och svårmodig; men tiden, som lärer ega förmågan att läka alla sår, gjorde ock sitt till för att småningom uppklarna hennes sköna drag och stundom narra fram leendet på de fylliga rosenläpparne, ehuru tiden aldrig kunde röfva ur Emilis hjerta den unga sjömannens minne. I fall hon skulle glömt honom. hade hon honom ju midt emot sig på väggen! Hennes uppriktiga saknad och hela hennes okonstlade Kärlek till Charles hade i längder ej kunnat undgå brukspatronens uppmärksam: het och deltagande, som också med tacksamhet och faderlig ömhet allt mer och mer visst uppskatta sin lilla Emilis många förträfflig egenskaper. Emili å sin sida tätskade och vårdade ocl honom som en dotter; hon tycktes på si Charles far liksom hafva öfverflyttat all de uppoffring och omsorg hon skulle velat slös på honom sjelf, ifall han varit närvarande, ja utan Emili Werner skulle Hammarlunda me sin poetiska skönhet ändå varit bra ödslig och tomt och förlusten af Charles känts änm bittrare för brukspatronen. Men brukspatron Sebastian Kassbom varj en mycket ik och dertill ej mer än någr femtio års man samt frisk och frodig, oaktad sin korpulens och lilla digra fast just int obehagliga person: hvarföre gifte då ej bruks t patronen sig? .