Aftonbladet – 7 juni 1851, sida 2

I. Några omständigheter vid inpackningen. I en af Södermanlands vackraste och börligaste trakter liggger, icke särdeles långt från mafvudstaden, ett ståtligt herresäte. Ehuru inbäddadt. mellan idylliska skogar, leende dälder och små, näpna vikar — således i den mest poetiska natur man kan önska sig. — vilja vi dock helt simpelt kalla det för Hammarlunda. En och en hålf mil ungefär från Hammarunda (som i parenthes : sagdt har så och så många mantal säteri, inoch utsockne frälse, jemte sågar, qvarnar, fabrik och ett litet jernbruk) ligger den stora egendomen Spikhammar, begge lydande under en och samma ägare. Det är en vacker dag i början af Maj 1851. Brukspatronen och riddaren Sebastian Kassbom, ställets ägare, har efter gjord middag nyligen dragit morgonrocken på och intagit en beqväm ställning i soffhörnet, med ett grönt flor för ansigtet, för -att taga sin vanliga siesta på maten. Det lyckas ock verkligen, och snart snarkar Sebastian Kassbom af hjertans grund, medan middagssolen genom fönsterjalusierna, af kinesisk väf, så vänligt belyser hans lilla tjocka, välmående figur, och de näsvisa flugorna, trots floret, trippa sin gåsmarch öfver den frodiga hakan. Men som en sofvande brukspatron säkert är vida mindre intressant än en sofvande Endymion, så lemna vi honom tills kl. 4, då han sagt ifrån att han vill väckas, och titta i stället in till mamsell Emelie, om ni behagar. Emelie Werner är brukspatronens systerdotter, en täck och skön varelse med alla en 18-årig flickas tusende vårfriska behag, Äfven hon har hoppat upp i ett soffhörn, och iatager en för tillfället hälften sittande,