Aftonbladet – 7 juni 1851, sida 2

Oharles, som han höll mycket af, ehwu de ldrig stämde riktigt öfverens. Orsaker var måhända till en del Charles lifliga lynne och väftiga karakter — en bjert motsats till bruksvatronens eviga flegma och lugn, som af inz et i verlden lät störa jemnvigten i sin Nilla korpulenta och makliga person. Charles, som ärft detta af sin tidigt hädangångna mor. hade äfven fått hennes qvickhet, skönhet och älskvärdhet — ett godt arf, derest det blifvit rätt förvaltadt — men bortskämd af fadern genom alltför stor flathet och en från början oriktig uppfostran, skickades ynglingem till Upsala, der detta snart bar sura frukter. Med heder hade han väl tagit sin studentexamen och skulle just slå an på hofrätten, då man började säga honom, att han var ink, urg och vacker, med flera dylika artigheter, Herr Charles tyckte bäst om att svara sina vinner med att till deras tjenst öppna sin plånbok eller lät alltför ofta ehampagnekorkarnes smällar svara i sitt ställe. Han blef också snart själen i alla nöjen: den toujoure vid bålen, den liberale vid ruletten och den minst fördomsfulle då det kom an på att teckna en liten borgen eller underskrifva en revers, I början lät pappa honom hållas, ty han tyckte att hans son gerna kunde mäta sig både med grefve A. och baron B. Jag är en rik man, också jag, smilade brukspatronen och förseglade så det ena stora rekets efter det andra till Charles. Men snart blefvo de blott som en droppai hafvet och brukspatronen fick nöjet attinlösa den ena stora skuldsedeln efter den andra från sonen, , Detta i förening med åtskilliga dunkla ryk: ten, såsom att han är förlorad, förstörd och dylika akademiska annoncer, förändrade ermedlertid hastigt Sebastian Kassboms hjerta och han började, men för sent, att draga öronen