samma protokoll, till föreställning och tillrättavisning, att räknas och anses såsom första varningsgrad; den andre har under husförhör vägrat en hemmansåbo bifall å begäran att få hemgå, sedan han vid tillfället redan blifvit förhörd, och då samma begäran förnyats, )! förnyat vägrandet, tillsagt klockaren att hindra utgåendet, sprungit upp frän sin stol och i vredesmod :med högra handen gifvit bonden tre slag på venstra l! axeln, för hvilket allt den felande, som erkänt sitt våldsamma förfarande, benämdt öfverilning, blifvit! faderligen förehållen densamma, men undgått var-! ningsgrad, emedan auktoriteten i den felandes visli-)! gen uttalade föresats att för framtiden taga sig tilll! vara, funnit den säkraste borgen för detta tillvara-! tagande. Den ene uttalar ovederlagda anmärkningar vid tillfälle, då de formenligt måhända icke egt framställas, men deras sanningsenlighet stod uppenbar; den andre använder tvång, för att vid en förrättning ! qvarhälla en ähörare, gifver handgriplig aga och be-l! straffning uti menighets närvaro och under embetets! utöfning, men han undgår all annan påföljd för detta ! missbruk af sitt embete, än den faderliga tillrättavis-1 ningen. Consistorii förfarande, strängheten vid det ena tillfället, och mildheten vid det andra, är högst farligt; det lemmar rum, dels för ett härdt bedömmande utan erforderligt utredande, huruvida och ils hvad män förbrytelse verkligen egt rum, dels ock,! hvad lika illa är, för brottslingens frikallande från ! ansvarspåföljd, om han erkänner brottet, säger siglt ängra det och lofvar bättring för framtiden. I Vi vilja anställa en närmare granskning med dessa ? beslut och af de tillgöranden, i följd af hvilka del! tillkommit. Det i tiden först tillkomna beslutet ärl3 gifvet den 10 Juli 1850, i anledning af sex åboersc inom Lilla Beddinge församling gjorda anmälan der-1t om, att deras kyrkoherde, prosten magister Chr. Tegner, vid ett husförhör i socknens skolhus i November ! 1848 tilldelat åboen Hans Jönsson i samma försam! ling flere slag med handen, hvarom vittnen blifvit: uppgifne och åberopade; i anledning hvaraf prosten ! Tegner förklaringsvis redogjort för sitt tillgörande vid: tillfället, upplysande, att, sedan en person fätt till-Åc stånd för giltig orsak att hemgå före förrättningens slut, hade Hans Jönsson framställt enahanda begä-l! ran, hvilken, enär föreburna skälet icke varit antag-s ligt, blifvit afslagen, och, då den straxt derpå för-! nyats, under efter förmenande sturskt åberopandel: deraf, att han redan läsit, samt den allvarliga erin-k ran, som lemnades till qvarstannande, icke päaktades, utan yttranden gåfvos, som voro föga passande, föranledt förehällningar af ofog och befallningar att qvarstanna, jemte klockarens tillsägande att ställa sig vidlt dörren för Hans Jönssons hindrande, och, enär der-H efter ett otidigt sorl af honom förts, föranledt frägorr ä honom dem han vägrat besvara, och slutligen attll prosten uppsprungit från sin stol och gifvit HansÅf Jönsson de omnämnde trenne slagen. Om prostenls icke förmår att genom vänliga och allvarsamma anmaningar hälla dem af sina åhörare, som sammanträdt för husförhör, tillsammans tills han hinner slutet af en sädan förrättning, så är det likväl icke genom handkraft qvarblifvandet får beredas; den sorlande får och bör anmanas till-lugn oeh ro, men attli genom svåra eller bittra frägor bereda detta, sedanlk förhör med honom redan skett, är obehörigt, ochån ännu mer, att med slag, af handen eller annorledes, väldsamt tillrättavisa. — Prestens erkännande attsådant icke skett med kallblodighet och att han iekels gillar sitt beteende, för hvilket han likväl villg finna v en tillräcklig förklaring uti Hans Jönssons uppfö-o rande, är icke tillräckligen försonande, ehuru detlg måhända bör göra den agande handen mindre l hård. Prosten Tegners förfarande var dock ickel allenast öfveriladt, det var äfven groft felaktigt samt( stridande emot allmän lag och hans embetes värdig-ic het; hans otvungna och uppriktiga erkännande aflf hvad vid tillfället förelupit, har hos konsistorium, ilb stället att endast minska förebråelserna derföre ochla lindra den arbiträra bestraftningen derå, framkallat p ett ampelt beröm och loford å hans förut visade em-Åf betsverksamhet : Konsistorium har med sann tillfredsli ställelse igenfunnit det allvarliga nit samt den värderika oförtrutenhet och samvetsgrannhet hvarpå pro1: sten Tegner under sin förrättning af en pastorsÅn maktpåliggande embete städse visat prof, men icke lic kan det otvungna och uppriktiga erkännandet af felaktighet ensamt fästa tankan vid profven af det berömliga uti hans förra emhetsförvaltning; erkännandet röjer antingen endast kärlek för sanningen, ellerrå ock kanske hellre en benägenhet att sälunda undgå lki förödmjnkelsen att vara tillstädes vid undersökningen lil hos verdslig domstol, då vittnen skulle intyga förhäl-lic landet med alla dess omständigheter; men det lederm icke tankan omedelbarligen på det berömliga uti förra ak embetsförvaltningen ; och då konsistorium icke kunnat de undgå finna, hvad prosten Tegner sjelf medgifvitm och ogillat, att, oaktadt Hans Jönsson emot honom lut på ett opassande sätt sig förhällit, prosten under emsj! betsutöfning sig öfverilat, har denna öfverilning blif-or vit honom förehållen under erinran att taga sig tilljh: vara derföre för framtiden, hvarföre kongistorlum utiläf prostens segen uttalade föresats har den säkraste borto gen. Vi anse konsistorium, äfven bibehållet vid det i så besynnerligt begagnade fadersväldet, icke hafva lif varit berättigadt att lemna prosten Tegnör sålunda sti ansvarsfri för glömska af sitt embetes värdighet och loe för sin åhörares öfverfallande med hugg och slag un-len der embetsutöfningen, hvilket öfverfallande ovägerli m sen mäste med ansvar beläggas, om lagen icke skalllstc nedtrampas, likasom yi anse det af konsistorium allgå deles otillständigt, att, genom antagandet af prosten Pegners uttalade föresats såsom borgen för ett framne ida tillvaratagande, i stället att göra den lemnade lor erinran allvarlig och träftande, liksom upphöja värdet ) ht ock tillförlitligheten af hans goda föresats, hvilken, sig ikt alla andra, då den frestas, lätt kan svika, helst fat lå handlingen, såsom nu, lemnag ieke allenast ostraf-Åm ad, utan till och med omlindas med gördlar af beröm ru och smicker. än Det sednare beslutet finnes, såsom redan sagdt är, tr ch samma handling dessutom utvisar, utfärdat några nänader efter det förra, här förut omnämnda, eller len 23 Oktober 1850. Det afgör en stridighet emelan 2:ne prestmän, def ene, kontrakts-prosten öfver Wemmenhögs härad L. P. Holmberg, klagande, den ndre, kyrkoherden vid Hemmesdynge och S. Åby församlingar, prosten magister F. D. Hindbeek, förlarande. I förbigående må följande anmärkning söras: Att namnet magister icke innefattar bevis om gentlig lärdom hos den, som bär det, ehuru det ikväl ätminstone vittnar om någon beröring med och ännedom af språk och vetenskaper, medgifvyes; men jä den ene aft desse tvistande fått och den andre eremot icke fått philosophiska lagern, borde det rina företräde uti benämningen den ene sålunda har ramför den andre icke uteslutits, minst derföre alt ontrakts-prosten är den icke graduerade. Uti ett and, der titlarne gälla så mycket som uti värt, är behörigt, att utesluta dem för en och begagna dem ör en annan: prosten Hindbeek får af konsistorium cke ätnjuta sin magister-värdighet, men för prosten Cegner ihågkommes och utsättes den. Den prostvisitation, hvaröfver protokollet sändes tt uppläsas, hölls den 30 September 1849. Hvarje rotokoll mäste, för att gälla eller äga vitsord, uppisas och justeras, antingen genast efter, d. ä. samna dag det blifvit hället, eller sedermera ä nägon erefter anvist dag. Ändamålet med detta uppläande kan icke vara-annat, än att den eller de, för vilka detta sker, må kunna efter befogenhet framomma med anmärkningar, i sak eller i form; en icke kan protokollet vid en prost-visitation uppisas, att vördsamt ähöras, såsom ett enväldigt påud, det der icke tåler rättelse eller framställning erom. Det ifrägakomne protokollet var icke justewdt, ehuru ä detsamma fanns sanningstridigt anteckadt, Vid tillfället uppläst och justeradt: det tillcickades kyrkoherden, enligt hvad utslaget antyder. den äolibla afsigten att kungöras församlingarne ch inskrifvas i visitationsboken: om afsigten ensamtjga!ln rit den sistnämnda, hade all erinran emat innehäldet t vid utl:st sockenstämma varit otillständig; men i handlingen skulle kungöras, blef den oväserligen F