saken mellan Carl Dybeck m. fl. och Joh. Fredrika Norman jemte J. E. Dybeck, deri Kongl. Maj:ts dom fallit den 9 Aug. 1842, betygar. Ex officio. Nils Arfvidsson. Af dessa handlingar inhämtas att så väl prosten Öarl Dybeck genom det anställda testamentsklandret, som ock hr rädmannen genom den utfärdade fullmagten att samma testamentsklander fullfölja, verkligen blifvit mine principalers antagonister, och då mine principalers på testamentet beroende rätt gick ut derpå att blifva egare till Eric Dybecks qvarlätenskap, men det af prosten Dybeck uti stämningen framställda påstående, för hvars fullföljd hr rådmannen i egenskap af hans mäg fullmagt utfärdat, deremot innehöll det yrkande, att mine principalers på testamentet grundade anspräk skulle ogillas och förkastas,, så måste häraf vara alldeles uppenbart, att det intresse, som hr rådmannen genom giftermälet med prosten Dybecks dotter fätt att bevaka, varit, på sätt jag uppgifvit, diametralt stridande mot det executorn af Erik Dybecks testamente till förmån för mine principaler haft att iakttaga. Nu har herr rädmannen visserligen uti sin sista skrift dels uppgifvit, att det ej skall vara mig obekant, hvad hr rådmannen gjort och sökt utverka till mina principalers bästa straxt efter så väl testamentsuttagningen, som Eric Dybecks fränfälle; — dels ock framställt den frågan: om hr rådmannen någonsin vare sig förr, eller sednare bestridt rättmätigheten af pretendensernes anspråk på grund af ifrägaställda testamentet? — ä hvilken fråga hr rådmannen sjelf meddelat det korta och bestämda svaret: nför ingen dely — samt dervid tillagt såsom orden lyda: Detta var ätminstone en verklig och obestridlig handling för hvars befordrande till giltighet jemväl medverkan frän min sida egt rum. I anledning häraf anser jag mig nu böra meddela herr rädmannen den heliga försäkran att det för mig är fullkomligen obekant att hr rådmannen skall hafva gjort och sökt utverka nägon ting till mine principalers bästa, vare sig straxt efter testamentsuttagningen, eller efter Eric Dybecks död. Men att deremot hr rådmannen verkligen bestridt rättmätigheten af mine principalers på testamentet grundade anspräk, det lärer hr rådmannen ej kunna underläta att i minnet återkalla vid läsning af ofvanintagne fullmakt, som faktiskt ådagalägger att herr rådmannen godkännt och instämt uti prosten Dybecks pästäående att mine principalers på testamentet grundade anspråk skulle ogillas och förkastasn. Af de upplysningar jag nu meddelat torde hr rådmannen finna, att de af mig förut lemnade uppgifterna på detnoggrannaste öfverensstämma med verkliga förhällandet, samt att hr rädmannens uppträdande i denna sak således varit alldeles opåkalladt och svärligen kan förklaras på annat sätt, än derigenom att hr rädmannen, antingen skulle hafva helt och hållet ur minnet förlorat hvad som förut i saken passerat, eller ock önskat att genom ett eller annat utfall emot mig personligen möjligtvis bereda nägon tillfredsställelse åt mina motståndare. Med visshet tror jag mig emellertid kunna antaga att lr rådmannen genom tystnadens vältalighet skolat bäst tjena vederparterne, emedan hr rådmannen då icke hade tvungit mig att lemna offentlighet åt hr kyrkoherden Thavenii vittnesattest, hvilket jag allt dittills hade underlätit, just af det skäl att vederparterna ej skulle kunna förebrå mig att opåkalladt i dagen framlägga sädana facta, som kunde kasta skugga öfver deras framlidne anförvandters minne. Af 2:ne skäl hafva mine principaler deremot anledning att vara särdeles nöjda med hr rådmannens uppträdande; ty, för det första har hr rädmannen nu sjelf lemnat intyg derom, att det af Erik Dybeck till mine principalers förmån upprättade, men af grosshandlaren Aspelin uti justitiekollegium uttagne testamentet var en verklig och obestridlig handling; och för det andra har hr rådmannen nu jemväl justerat sitt angående Eric Dybecks fånighetstillstånd afgifne vittnesintyg, hvarvid hr rådmannen endast haft att anmärka, att uti protokollet skall genom misstag hafva nflutit ordet förstörd, i stället för det af hr rädmannen begagnade ordet förslöad. Det af hr rädmannen nu justerade vittnesintyg, hvars sanningsenlighet hr rädmannen med sin ed besräftat, har således följande lydelse: att Eric Dybeck varit till minne och tankeförmåga så förslöad, att ;hvad han i det ena ögonblicket handlade eller sade, visste han icke i det nästpåföljande.. Dä nu hr rädmannen genom sitt uppträdande i lenna sak synes efter bästa förständ hafva sökt försvara vederparternas tillgöranden, så vill det ock synas som de å sin sida ej skulle kunna gå ända lerhän i otaecksamhet och bristande grannlagenhet, utt de bestrida sanningen af hvad hr rådmannen, på ätt nyss nämndt är, i sjelfva hufvudsaken på sin ed ntygat; och då hr rädmannen sålunda genom sitt ippträdande satt vederparterna ur ständ att längre sunna förneka sanningen af mina principalers uppvift, att Erie Dybeck verkligen varit mindre vetande, amt hr rädmannen härigenom gjort mine principaler n lika oväntad, som välkommen tjenst, har jag anett mig ej böra underlåta att nu å mine principaers vägnar härföre betyga hr rädmannen deras tackamhet. Stockholm den 30 Maj 1851. Robert Cederschiöld.