Aftonbladet – 4 juni 1851, sida 5

utmärktare beskaffenhet; hum krigssättet förändrats till ytterligt ansträngda marscher och afgörande drabbningar; och huru således, om olyckan en gång inbröt att vårt kavalleri skulle verksamt användas, de största förluster hotade rusthällarne. Dessutom: kunna väl dylika kontrakter ega-en evig kraft, äfven om de visa sig genom tidsförändringarne blifva obilliga och skadliga? Man svarar: att befrielsen skulle välla staten utgifter; men hvem kan bäst bära dessa, milioner medborgare förenade eller nägre få enskilte? Man svarar: att rusthällarne åtnjuta rentor; men man begär ju -ej fortfarandet deraf; man erbjuder ju, att under krig, kronan må uppbära dessa räntor i stället för den öfvertagna skyldigheten? Dessutom är det ju bekant, att i somliga orter, såsom i Skäne, dessa rentor äro nästan inga — och augmentshemmanen äro. derjemte roterade; de bidraga till försvaret äfven på det sättet, och rusthållarne hafva oftast ej 2 till 3 rdr om året af augmentsrentorna.. Borde ej detta ;agas i serskildt betraktande, om ock annorstädes förvållandet är annorlunda och fördelaktigare? Slutligen bemötes man med det svar: att rusthålarne icke velat antaga de förslag, som till beredande af lindring i denna -ersättningsskyldighet blifvit till lem af regeringen framställda. Men hafva: då dessa förslag verkligen afsett lindring? Hafva de ej snarare hotat med både :ständigare och svårare uppoffringar? Huru föreställa sig, att en öfverenskommelse af alla kavalleriernes rusthållare, skulle-kunna lofva allmän fördel, då man lätt kan inse; att icke i ett så vidlyftigt land som värt, alla orter anfallas på en gäng, och säledes vissa regementer hafva större anledning att hoppas kunna undgå förluster? Huru tro, att ej hoppet på rättvisa skall ingifvamängden af rusthällare den tankan, att en gäng ändoek befrielsen mäste vinnas? : Och : hvad angår propositionen att hvarje :egementes -rusthällare inom sig skulle försäkra hvarandra, så innebar sädant ju en ännu större orimlighet. Enhvar mäste befara, att om olyckan drabbar rär krigshär, är det troligast att ett eller annat regemente i synnerhet lider; ja möjligen alldeles tillintetgöres. . Har man väl gjort sig reda för hvad en sädan förlust vill säga? Har man beräknat, att det blef omöjligt att under en så betänklig ställning anskaffa de mänghundra . tusende riksdaler som erforiras för dess skyndsamma uppsättning; att sättet för atkräfvandet skulle drabba ett ringa antal; att de öfrige skulle -länge söka undandraga sig; att missnöje och oenigHet skulle framkallas, kanske i fiendens åsyn, att, med ett ord, det beklagansvärdaste tillstånd i en hel ort skulle uppstå — och sjelfva höjden af dessa olägenheter, sharare då lemnar hopp, att om det får vara säsom det varit, så illa detta ock är, staten ieke skall med den härdhet utpressa de enskilte, som den lirekt har att göra med. Men huru förena detta med-en snar äteruppsättning af denna del utaf krigsmakten? Nej, föreningar äro otänkbare, just derföre, att det ir den stora föreningen, staten, som. både. bör och an betrygga försvaret, genom efter allmänna grunler vunna tillgängar till krigskostnadernas bestridande; ch förr eller sednare måste denna statens skyldighet erkännås. Sker det ej, skall ock staten ä sin sida cke äga nog garanti för rusttjenstens villiga och ullständiga utgörande, då kriget gör detta af högsta vigt. . Måtte den dag ej komma, då folket i farans stund, väger emellan pligten att försvara fosterjerden, och den nedslående; känslan, att dermed ingenting rinnes. Jag yrkar återremiss och vägar enträget uppmana utskottet, att väl betänka denna sak,som ännu synes allt för litet bebjertad, både af regeringen och medständen.,