Aftonbladet – 3 juni 1851, sida 3

trodde sina öron. Hon nalkades sin dotter så nära hon kunde utan att vidröra och väcka henne, för att förvissa sig om att det var hon som sjöng, och icke nägon annan. Men det var Louise; och till intagande melodier sjöng hon ord — sänger om vären — af ljuft och poetiskt innehäll; hon var i fullkomlig hänförelse. Sängen fortfor mer än en timme; derefter gick hon tillbaka till sitt rum och lade sig, samt sof lugnt till följande morgon. När föräldrarne vid hennes uppvaknande berättade för henne hvad som händt, visade Louise en så naturlig häpnad, att de lätt öfvertygades om sanningen af hennes försäkran, att icke veta det minsta derom. Alltsedan har knappast någon vecka förflutit, utan att Louise upprepat sin nattliga vallfart till afvenboken, och mänga bland grannarne hafva skaffat sig tillfälle att afhöra hennes melodiska säng och tjusande improvisationer. På den vakna Louise hafva likväl hennes sömnvandringar icke haft minsta inverkan; hon är samma friska, men enfa!diga och omusikaliska varelse som förut. Sedan allmänna uppmärksamheten numera blifvit fästad på den ovanliga företeelsen, torde noggrannare undersökningar icke länge uteblifva, för att utröna den grad af tillförlitlighet, som kan finnas i de första berättelserna härom. — GRYMHBET AF EN METHODIST. Uti Portsmouth i England förekom vid polisen en dag i början af denna månad ett mål, som lemnar ett Ilyckigtvis numera sällsynt exempel på obarmhertighet hos ett husbondfolk, bestäende af en methodistprest vid namn Henry Brown och hans hustru, mot en 14-ärig tjenstflicka. De hade minskat hennes föda, tagit från henne de få riksdaler hon hade sammansparat, samt flere gånger afklädt henne ända till linnet, kört at henne på garden under vinteraftnarna och hällt kallt vatten öfver henn Stundom hade de stängt in henne i kolkällaren lt dygn, födt henne med para kalrötter och släpat henne i håret kring rummet. Domaren förklarade vid förhöret i denna sak sin ledsnad att han ej hade makt att straffa detta afskyvärda husbondfolk med annat än böter, och fällde herrn och frun att plikta 5 . (60 rdr banko) hvardera. — EN KLOSTERPRIORINNA MISSHANDLAS DERFÖRE ATT HON DRAGIT PÅ MUNNEN VID EN BIGTFADERS FÖREDRAG. Uti Miänchen har en stor skandal uti ett kloster i Landshut väckt ofantligt uppseende. Priorinnan vid Ursuliner-klostret i nämnde stad, syster till nuvarande domprosten i Augsburg och en ansedd embetsman, hade haft olyckan, att cke kunna undertrycka ett leende vid ett tillfälle då slosterbigtfadren höll ett tal för nunnorna, och denne nan hade, förbittrad öfver denna bristande vördnad, yckats så fanatisera nunnorna mot dåas förestånderska, att de öfverföllo och personligt misshandlade renne. Hon lyckades dock rädda sig undan prestens tterligare harm derigenom att hon uti sin säng pla:erade en mannequine iklädd hennes drägt, men dermot dolde sig sjelf uti en bigtstol i klosterkyrkan ch der tillbringade natten till kl. 5 om morgonen, lå klockaren inträdde i kyrkan, för att ringa till ön. Bakom dennes rygg flydde hon genom den öpen lemnade dörren, och undkom lyckligt till den cke längt derifrån belägna lilla staden Moosburg, der n af hennes bröder är domstolspresident. Denne ägrade upptaga henne i sitt beskydd; men några af iennes fordna skolkamrater hjelpte henne med peningar och kläder, så att hon kunde fortsätta resan ill Mänchen, hvarest en tredje broder, som är postjensteman, ätog sig den värnlösa och förföljda qvinans sak.