Aftonbladet – 28 maj 1851, sida 3

höll mig dold, till dess jag kunde förmoda att polismännen aflägsnat sig. — Till alllycka: voro de ock borta, då jag kom fram. Nu lät jag anvisa mig ett rum och funderade hur jag skulle komma vidare. Jag kunde till en början icke göra något bättre än förnya mitt knep med Silberzwanzigerna. Det lyckades ock här; värden skaffade mig ganska riktigt en jernvägsbiljett till Cilli. Jag tackade Gud, då jag väl satt i vagnen, och ängen gick fram i ilande fart. Derefter öfvertänkte jag, huru jag vid ankomsten till Cilli skulle kunna undvika att visa pass. Då vi kommit fram och de öfriga passagerarne stigit ur, låtsade jag syssla med mina saker, och då alla hade lemnat vagnen tillslöt jag örsigtigt dörren och blef qvar i vagnen. Titade någon tillfulligtvis in, så låtsade jag sofva. bfter ungefär en trmmas förlopp, hörde jag vuru en person, som tycktes hafva något med vagnen att skaffa, öppnade den närmaste vagnsdörren och beredde mig på att få visit af honom äfven i min vagn. Han kom ock ganska riktigt till mig. Jag snarkade af alla krafter. Men hvad gör ni, herre! ropade han feörundrad till mig, och ruskade häftigt på mig. sÄro vi redan framme?, stammade jag. Ja, redan för en timme sedan, herre! Ni måste ha förbaskadt god sömn! Ack! ropade jag förskräckt, då har jag väl försofvit mig, så att jag icke kommer med nästa postvagn! Jag hade ämnat mig öfver Laibach och Adelsberg till Triest., Det är högst liten tid qvar,, svarade mannen, ;kom! kanske kan man ännu få biljett.