Aftonbladet – 28 maj 1851, sida 3

Iför att på bestämd tid kunna hinna fram till närmaste station. Vi stego upp, i Obschena lemnade jag vagnen och gick till fots genom vinoch trädgårdar till Triest, dit mina saker under tiden hade ankommit. Der låg det stora, fria hafvet framför mig! Tankfull stod jag vid stranden och blickade längtansfullt ut åt de svallande vågorna, Öönskande mig fåglens vingar eller ätminstone ett snabbt fartyg, som kunde säkert föra mig till Englands gästvänliga kust eller någon annan neutral strand. Ack, fartyg lågo der nog 1 hamnen, men icke för mig, en menniska utan pass! — — Hela tio dagar förblef jag i Triest, förgäfves sökande något tillfälle att komma derifrån. Jag beslöt att än en gång försöka guldets makt och kom med flit hvarje afton för sent hem till mitt hotell, för att hvarje gång fi gifva portvakten, som öppnade åt mig, en klingande drickspenning. Den goda själen trodde till slut, att jag icke var någon vanlig köpman, utan en lord eller rysk furste som reste inkognito. Han fick mycket stor respekt för mig. Det var dit jag ville komma. En afton bad jag portvakten besöka mig på mitt rum. Jag hade beslutat anförtro mig ät denna menniska. Då han blifvit aflöst af sin kamrat, ilade han uppför trappan till mig och inträdde med ödmjuk skygghet. Jag bad honom enträget sitta ned, och endast med största möda kunde jag besegra hans ödmjukhet. Vördnaden var likväl snart försvunnen då jag nu började förtälja honom min historia