Aftonbladet – 26 maj 1851, sida 2

Prestestardets diskussion i judefrågan. (Forts. fr. fredagsbl.) Prosten Euren satte i fråga om judarnes Jbelägenhet verkligen vore så beklagansvärd, och om ej många undra medborgare funnes i värt land, hwilkas usla illständ snarare förtjenade att af svenska tfolkets representanter behjertas. Framhöll de förnmäner judarne redan ha. Yttrade bekymmer för deeras själavärd om de tillätes bosätta sig på landet celler i smästäderna. För öfrigt var herr prosten icke obenägen att medgifva judarne rättigheter som de utan väda för det allmänna kunde ätnjuta; han trocde t. ex. icke att de borde hindras från att, i män af sin skicklighet, kunna bekläda sådana tjenster vid universitetet eller vid de högre elementar-läroverken, der nägon kollision med deras religiösa öfvertygelse ej komme i fråga. Hufvudsumman af yttrandet var, att tal. önskade judarne allt godt, men han gjorde det säsom kristen och säsom prest. Vädan för utvidgade rättigheter skulle ej så mycket finnas, i fall man om lem kunde förmoda att de med särdeles ifver vore whängare af sin positiva religion. Större vore välan i fall tvärtom religiös likgiltighet vore bland dem let herrskande tänkesättet. Tal. fruktade att mänga skäl gafves till det sednare antagandet. Tiden vore allmänhet benägen för indifferentism; och hvad jularne särskildt angär, frågade han, hvad är det el. jest som väller att täckelset hvilar öfver deras ögon, och att de ej se, huru frän den rena mosaismens ståndpunkt ännu ett steg nödvändigt mäste tagas? Prosten Cnattingius yttrade sig, som den föregående talaren, för bifall till betänkandet, hvarvid han, med afseende på den allmänna opinionen, trodde: att man för närvarande mäste stanna. Den föreslagma åtgärden vore visserligen icke särdeles stor; den wore dock ett steg närmare den rättvisa, som väl ickke alltför linge kunde förhållas. Biskop Fahlerantz hade inom utskottet i början ytrat den åsigt att judarne borde förunnas rättighet utt bosätta sig i rikets alla städer. Att nedgifva lem rättighet till bosättning äfven på lanisbygden nade ledamöternas af bondeständet starkt uttalade notständ afhällit honom; han hade icke veat anses ör indifferent. Herr biskopens önskan om wsträckta örmäner för judarne härledde sig ej derifrår att han rkände dem ha nägon slags rättighet, men af hopvet att deras öfvergäng till kristendomen derigenom ättast skulle befordras, hvilket hopp hos horom blifit väckt af en numera kristen men till börden jude, om egde den öfvertygelsen att just judarnes komakta sammanboende i nägra få städer utgjorde förlämsta hindret för deras rätta amalgamation med et folk, i hvars land de bo. Doktor Gumelius vidhöll sina vid föregäemde rikslagar uttalade äsigter om rättvisan och billigheten f utvidgade rättigheter för judarne. Hans anförande ick ut på bifall till utskottets förslag med borttaande af bestämmelsen om borgerskapets bfall till adarnes emottagande i en stad — och slutale med en anmärkningen att om sädana däliga trfikanter om schackrare och ockrare bland judarne fwnes, så gde de ibland de kristna sina likar, ja sädania, som anske öfverträffade dem. Professor Lindgren uppträdde emot doktor Reuterahls pästäende att judarne ej naturligen höra till ärt samhälle; professorn fann motsatsen lika oberidlig som att natur kommer af nascor.