Aftonbladet – 24 maj 1851, sida 3

Ha! Du är rädd om din älskare! Frun kastade på sin man en blick, full af det djupaste förakt. Min älskare?. sade hon. Ingen vet bättre än du, att han icke kan vara här., Men detta bref? ... Detta bref? Har du då glömt, att det fanns en yngling, åt hvilken jag skänkt mitt hjerta och lofvat min hand, och hvilken du lät kasta i fängelse, för att kunna rycka mig undan honom? Ja, men här är icke fråga om Franz. Jo, just om honom måste det bli fråga, ty det var honom som jag älskade... den ende man jag någonsin har älskat och som jag evigt skall älska. Du bringade det derhän, att han dömdes för ett diktadt brott, linnan du förde mig till Frankrike, och ändå lyckades det honom att uppsöka mig der.n Han? Det är omöjligt! Alldeles icke. Du var då i London, sysselsatt med politiska intriger, och jag kunde således mottaga honom. Bojaren sträckte sin hand efter pistolen. Icke så brådtom!s sade den unga frun med ett bittert leende. Du måste först veta lallt. Franz hade redan tvenne veckor varit li Paris, då du lät förkunna mig din återkomst. I Han föreslog mig att fly med honom; men ijag hade ju mitt lilla barn och jag visste dessutom att vi ej skulle kunna undgå dina efterIspaningar, hvilka — jag visste det alltför väl I — hade kostat oss båda lifvet. Jag vägrade således att följa honom. Jag skall, sade han, i afton infinna mig utanför dina fönster och du skall då nödgas fly med mig, såvida du icke vill se huru jag med egen hand dödar mig. ;Jag bodde då på landet, fortfor hon, xoch :ljag skyndade, i den förfirligaste ångest, in till staden. Luxembourgsparken var då re