som inträffade i åtskilliga länder under loppet af åren 1848 och 1849 i afseende å judarna meddelade rättigheter borde allraminst äberopas såsom skäl för oss att beträda samma bana. Det vore ingen hemlighet att Europas stater, som i allmänhet icke räknade judeinflytandet som nägon stor välsignelse, icke heller, om sådant nu vore möjligt, skulle underlåta attätertaga ätskilligt af hvad som ovarsamhet, penningebrist eller en falsk filantropi i hastigheten ät judarna hbeviljat. Tal. förenade sig i reservanten hr af Klints, af professor Lindgren upprepade anmärkning om olämpligheten af att Kongl. Maj:ts beslut skulle blifva beroende af borgerskapets medgifvande. Han slöt med att yrka afslag. Med doktor Reuterdahl instämde doktor Stenhammar, hofpredikanten Lagergren och prosten Tellbom. Prosten Lindberg ansäg de i landet födda och nu naturaliserade judar böra vinna rättighet att i alla ikets städer bo och jord förvärfva; hans skäl derför voro de hedrande vitsord judarne uppvisat frän velerbörande embetsmyndigheter och det allmänt kända förhällande att judarne hos oss aldrig inblandat sig i vära religiösa förhällanden eler hindrat sina kristna tjenare frän gudstjenst och sabbatens firande, utan fast mer villigt lemnat dem tillfälle dertill. Lektor Söderberg hade ej biträdt utskottets förslag, såsom i viss män inskränkande de kongl. prerogativerna. Hvad sjelfva saken anginge, så hade den vid förra riksdagen blifvit så utförligt diskuterad inom högv. ständet, att hvarje försök att äter bringa den till tals, sannolikt blott skulle blifva ett äterupprepande af hvad redan i ämnet vore yttradt. Tal. hade anslutit sig till den äsigten att judarne mätte tillätas fritt få bosätta sig ätminstone i alla rikets städer — och det på följande skäl. Man kunde ej med judarne gå till väga på samma sätt som med hvarje annan fremmande nation, som man skulle tycka vunne alltför stor tillvext inom Sveriges gränser; man kunde ej återförvisa judarne, såsom andra fremlingar till deras fädernesland, ty i egentlig mening egde de ej mer nägot sädant. Tal. insäg sig ej behöfva erinra om alla de olyckor, alla de förföljelser, för hvilka judarne varit utsatta, och huru furstar och statsmyndigheter (i medeltiden) liksom täflat att utsuga och någon gäng äfven medelst tortyr af detta olyckliga slägte utpressa det guld, som utgjorde dess enda nödvärn och försvar mot än grymmare behandling. De lyten man förebrär judarne, vore framkallade genom omilda och inskränkande lagar. Ursprungligen var juden ej handlande; mosaiska lagstiftningen ville göra honom till äkerbrukare, och i engelska parlamentet försvaras för närvarande tkerbruksintresset med största liflighet af en jude. Juden eger ej mer nägot särskildt territorium, det han an henämna sitt fädernesland; han anser sig likväl ga ett sädant — men hvarest? På frägan: hvilket ir värt fädernesland? svaras i en af deras religionsvÖcker: det land, der vi äro födda, eller der vi ätnjuta skydd och borgerliga rättigheter. Vi böra anstränga alla våra krafter för detta landets väl. Denna lärosats grunda de på Jos. 29: 7, Söker den star lens väl, till hvilken jag har visat eder, och bedjen till den Evige för den; ty i och med dess välgång skall det äfven gå eder väls. Jemförde man med detta religionsbud judarnes uppförande och förhällande under deras 70-äriga vistande i Sverige, kunde man ej undgå att erkänna, det de på allt sätt sökt praktiska lifvet verkliggöra och uppenbara hvad de med munnen bekänna. Ur statsekonomisk synpunkt funnes ett särskildt skäl att låta judar framför andra remlingar nedsätta sig här och der i landet. Exemlen vore ej få, att tyskar, skottar m. fl., sedan de n tid bott i Sverige och här samlat förmögenhet, raga hem till sitt land igen, för att der i lugn förära hvad de här vunnit. Så göra ej judarne; de afva intet annat fädernesland att uppsöka, utan qvarlifva gerna i det land der de haft sin uppkomst och ibehälla säledes ät detta land den skatt de genom parsamhet och idoghet samlat. Dock funnes det ett ätt att förmå juden att utvandra, nemligen genom Utför restriktiva lagar, som inskränka hans verkamhetssfer, under det andra länders liberalare lagar nbjuda honom till en friare verksamhet. Tal. erinade i detta hänseende om morernas fördrifvande ur Spanien. Till besvarande af de religiösa inkasten mot judarnes vidare utbredande inom riket anförde alaren dessa af prosten Qviding i dess reservation ttrade ord: Om jag i allmänhet mäste antaga kristendomens yfte vara att till sig vinna både judar och hedninsar, och den tillika uttalat sig som kärlekens religion amt dermed tillkännagifvit och anvisat vägen för rinnande af nämde syfte, så måste jag alltid förkata ett så kärlekslöst sätt att gå till väga, som det yr, att i ett isoleringsoch afsöndringstillständ bibevälla dem som man för Christus vill vinna. Kärleens art är att förena, icke att söndra. — (Forts.)