anmärker, det är litet farligt att på en ort der så många menniskor sammanströmma, vi enskilda notisers antecknande behöfva taga upp och begagna den vanliga plånboken, der man har sina penningar. Presteståndets diskussion i judefrågan öppnades af srofessor Lindgren, som skarpt klandrade Ekmomiutskottets sätt att behandla ärendet; motbnerna i ämnet hade hvarken blifvit afslagm eller bifallna, utan i stället kringgångna, 21ler, rättast sagdt, rent af eluderade. Under sken af att hafva lyssnat till motionärernas framställningar, hade utskottet föreslagit en åtgärd, som möjligen skulle kunna leda ej blott till en betydlig inskränkning i, utan till och med till ett fullständigt upphäfvande af de knapphändiga rättigheter judarne i vårt land åtnjuta, då tillstyrkt blifvit, att de skille, utan föregående ansökning, berättigas bositta sig i de stapelstäder, dem K. M. funne godt bestämma, och hvilkas borgerskap befunnes till ett sådant medgifvande benägme. Det skulle således ytterst komma att bero, ej af konungen, men af hvarje ifrågasatt stapelstads borgare, huruvida någon jude der finge bosätta sig eller ej; och ehuruväl det af reciten i betänkandet ville synas att utskottets mening ej varit att judarnes frihet att etablera sig i de fyra städer, som nu äro åt den upplåtne, skulle i något afseende genon den föreslagna åtgärden ifrågasättas, följde dock ej detta af sjelfva ordalydelsen i der slutliga hemställan, emedan denna alltför väl kunde så förstås, som borde judarnes rättghet att äfven i dessa stapelstäder få bo och vistas, bero af vederbörande borgerskaps fröfning; hvaraf, 1 händelse de alla förklarade sig obenägne att medgifva mosaiske trosbekännare att i deras städer sig bosätta, följden möjligen skulle kunna blifva den, att de blefve ur hela riket förvisade. Söker man i betänkandet efter de skäl, på hvilka utskottet grundiat det resultat, hvartill det kommit, så päträftas blcott ett enda sådant — och detta skäl är hemtadt frän det hedrande vitsord judarne tillvunnit sig i dee fyra städer, der de haft fri bosättningsrätt, hvadlan utskottets räsonnemang syntes talaren blifva ungefärligen detta: emedan judarne i Stockholm, Götheborg, Norrköping och Carlskrona blifvit vitsordade säsom nyttiga och verksamma, så finner utskottet skäl vara att föreslä en åtgärd, som möjligen skulle kunna leda derhän, att de ur dessa städer förjagadles, och ingenstädes i riket finge sig vidare uppehällla! Utskottets brist på motivering hade kanske sin orsak i en af utskottet tyst erkänd omöjlighet att franndraga högre giltiga skäl för sin ofrivilliga intolerans. Som dock denna ursäkt för bristande motivering förmodligen icke skulle af utskottet godkännas, antog talaren att de hemliga motiverna, som läge bakam betänkandet, vore de gamla vanliga, dels kyrkliga och dels statsekonomiska. Hvad de förstnämnda anginge, bestridde han alldeles deras sanning, så länge ej fråga vore om beviljande afnägra kyrkliga ittigheter; emedan vär statskyrka har af judendomer intet att befara. Det ligger i judendomens ide i:tt den ej kan göra proselyter bland kristna. Hval judendomen lofvar är i kristendomen uppfyldt; och att en kristen skulle öfvergå till judiska bekännelsen förefölle talaren lika vidunderligt som att någon skulle föredraga löftet framför dess infriande, eller att någon, som framkommit till ett efterlängtadt moål, skulle vända tillbaka för att stanna å sin utgånggspunkt. Pästäendet att den religiösa indifterentismeen skulle befrämjas genom utvidgandet af judarnes mnedborgerliga rättigheter, förutsatte att judarne i alllmänhet skulle för sin religion röja en ljumhet ooch likgiltighet, hvilken skulle smitta deras kristna omgifning. Men talaren egde en alldeles motsatt erfarenhet; han hade nemligen hos de judar, hvilkas bekantskap han varit i tillfälle att göra, funnit en värma och en nitälskan för deras af fädene ärfda tro, hvilken han, ty värr, ej sällan sakiat hos vära egna trosförvandter. Och kunde man vil med nägot sken af befogenhet skylla ett folk för religiös indifferentism, som i ärtusenden, alla förföljelser och försakelser oaktadt, dem det i och för sin tro haft att utstå, bibehållit densamma oförändrad, och motstätt alla de timliga förmänernas frestelser till affall? Hvad äter rörde de statsekonomiska skälen mot judeemancipationen, så syntes de tal. uteslutanide hafva sin rot i en afundsam fruktan att vi ej skulle kunna uthärda den industriella konkurrensen med detta idoga folk, och sälunda stå allför illa tillsammins med vära dagars beprisade handelsoch näringsfihet. Att medgifva en obegränsad inflyttningsrätt ät alla länders judar, skulle dock tal. anse ytterst etänkligt, men om nägon sädan vore ju aj eller här fråga, utan endast om wedgifvandet af fritt val af bostad inom landet ät sådana judar, som antingen äro här födda och uppfödda, eller här blifvit behörigen naturaliserade. Af undseende för allmogens fördiom mot detta folk, hvars bosättningsrätt på landet skulle anses för en olycka, nöjde tal. sig med att för: det närvarande endast påyrka att de mätte få sig: i alla rikets städer nedsätta. Denna koncession syyntes honom vara den minsta man vore humaniteten och folkrätten skyldig. Talarens fförhoppning att ståndet mätte bevilja äterremiss af bestänkandet stödde sig ej blott på hans subjektiva öfverrtygelse om billigheten af den af honom äskade utstriäckningen i judarnas medborgerliga rättigheter, för hvilken han icke vägade päräkna sympatier af flertalet inom ständet, utan fast mera dels på den inskränkning i ett konungens höga prerogativ, hvilken utskottet äsyftat genom det föreslagna inrymmande? åt städernas borgerskap af decisivt veto i frägor om judars inflyttningsrätt i de stapelstäder konungen skulle ffinna för godt att åt dem uppläta — en inskränkning, den han icke förmodade attpresteständet kunde godkänna, och dels på den stilistiska underhaltigheten i sjelfva tillstyrkandet, hvari ett verbum tycktes vara uteglömdt och en pronominalpartikel använd som i det trivialaste hvardagsspräåk. Doktor Hörling, som reserverat sig inom utskottet, förklarade utt han dermed blott äsyftat att de kongl. förordningarna af är 1838, som enligt hans omdöme medgäfvo judarne större förmåner än utskottets betänkande, mätte hellre bibehällas än att nämnde betänkande skulle antagas. Han hade ingenting emot den utsträckning i deras rättigheter, att de måtte utan kungligt tillständ bosätta sig i Bets större stähvaremot han trodde det kunna ha sin fara med de i religiöst och statsekonomiskt hänseende, att :e eller utsträcka deras fria bosättningsrätt till de smärre städerna och landet. Ir doktorn framhöll för öfrigt åen omständigheten, satt mer än hälften af utskottets ledamöter reserverat sig Taot betänkandet, samt upplyste att det blifvit uppsatt efter en längvarig och liflig debatt och mot slutet af ssmmankomsten, af hvilken tillkomst det säledes bure spar. Vid justeringen hade fråga uppstätt, om att änlva det, men hvilket omintetgjordes derigenom att en ledamot satte sig deremot. . Doktor Reuterdahl yrkade till en början attvid frå-gans afgörande den personliga benägenheten eller obenägenheten för judarna måtte skjutas å sido. Sä vidt han kunde se hänförde frågan sig till bestämmandet om eller Ihuru fremmande, värt samhälle icke naturligen, tillhörande personer må kunna deri upptagas och derme2d imförlifvas. Pet som härvid förnämligast mäste afses vore, huruvida de höra till Christi bebekännare: eller icke, efiersom det är uti ett kristeligt samhälle som inträde sökes. Är denna grund