Aftonbladet – 22 maj 1851, sida 1

Den nedgående solens sista strålar föllc ända längst in i rummet och Fredrik tyckte sig der se en fin, hvitklädd fruntimmersge. stalt, sittande på en soffa. Men dess anletsdrag förmådde han icke urskilja, ty dertill var afständet för stort och belysningen för matt. Den främmande herrn, som låg i fönstret och som var ingen annan än der grymme bojaren sjelf, hvilken vår fransnan, enligt ILeblanes anvisning, ganska väl igenkände förblef länge och väl liggande så er, lutad mot fönsterposten och rökande sin pipa. Emellertid inbröt skymningen allt mer och mer. Fredrik såg nu bojaren vända sig inåt rummet och slöt af hans rörelser, att han tilltalade någon derinne. Derpå sågs den hvita, ännu otydliga gestalten resa sig upp frän soffan och framträda till fönstret. Nu upplyfte Fredrik något mera sin fönstergardin, bakom hvilken han hittills hållit sig fördold. Med orörliga blickar stirrade han nu dit öfver, väntande att den qvinliga gestalten skulle visa sig tydligare. Andtligen lyftade den unga frun, som med nedsänkt hufvud framtridt till fönstret, sin blick något högre upp. Den blicken träffade Fredrik. Den unge mannen ville nu dragga sig tillbaka, men han hann det icke så fort, som han såg damen utsträcka sina båda armar och nörde henne uppgifva ett gällt ansskri, hvilket ärande trängde till hans öra och länge cenjöd i hans själs innersta. Helt och hället gömd bakom sin fönstersardin, förblef han stående orörlig ännu nåsra ögonblick, tills han hörde fönstret midt mot häftigt slås igen. Nu ftördristade han ig att mellan gardimvecken smyga en blick it öfver. Det förnäma äkta paret var förvunnet och deras gardiner igendragna. (Slutet följer.j