Aftonbladet – 21 maj 1851, sida 1

Korrespondens-artikel. Berlin, den 12 Maj 1851. I förrgår slutade vår riksförsamling sma nöten. I Berlins djupa likgiltighet vid denna ändelse söka våra absolutister ett nytt bevis ör sin sats om preussarnes ännu bristande mognad för det konstitutionella systemet. Mot detta bevis vet jag ej bättre svar än en anmärkning af Mac Åulay i sin History of Engand during the reign of the last Stuarts — ett verk, som i öfrigt hvimlar af facta, så likande vår tids, som den ena vattendroppen iknar den andra. De statsmäm — anmärser han — som påstå att intet folk äger anspråk på frihet, innan det förvärffvat mognad vatt begagna den, likna i sin visdlom den be;kante greken, som påstod att ingen borde sbegifva sig i vatten, innan han kumde simma. Jag har ofta förut erinrat, att vår kamp för medborgerlig frihet otvifvelaktigt skulle: tillbakatryckas till det grundlagliga statslifvets vagga, och att den förfelade europeiska folkrörelsen icke för närvarande kunde leda till något annat resultat, än ett förbund mellan de makthafvande till enväldets befästande och folkrepresentationens inskränkning till blott ett irrsken för de kortsynte. . Vi hafva nu hunnit fram till detta. mål. . ; Äfven våra nyss tillstängda representantkamrar, der spakheten och medgörligheten ändå icke tycktes vara hvad den borde, iden pkraftfulla styrelsens, ögon; hafva genom de sista der förefallna tilldragelserna ådagalagt, att den af absolutisterna så mycket eftertrånade femte akten på grundlagsfarcen ändtligen kommit. Men jag tror icke det utrikes kan sakna intresse att betrakta, huru grundlagsstriden i Tyskland och särskildt i Preussen ledt till den punkt, der den nu stadnåt. Sedan vår nationalförsamling blifvit med våld upplöst i Nov. 1848, och den i April 1849 enligt den oktrojerade grundlagen af d. 5 Dec. sammankallade andra kammarens ledåmöter blifvit icke mindre knapphändigt hemskickade, oktrojerades den på tre klasser grundade vällag, enligt hvilken den nu sednast församlade andra kammaren tillskapades. Då regeringenpå förhand öppet förklarade, att om på detta vis ingen ny kammare erhölles med hvilken hon funne sig belåten, så skull hon oktrojera vidare, och då hon dertill ägde all bajonetternas myndighet, så inträffade att största delen af valmännen afhöllo sig från valen. Så tillskapades den sednaste andra kammaren, hvilken till mer än hälften bestod af embetsmän. Ingen demokrat befanns deruti, och de sig så kallande konstitutionella stodo samfligen i nära samband med ministeren, jublade vid hvarje ny grundlags oktröjering, godkände hvarje laglöshet och godtycklighet och rättfärdigade hvarje styrelsens steg, äfven de mest våldsamma. blott demokraterna fingo sitta emellan. År 1850 inträffade en scenförändring, så snart systemet, umder sin konseqventa fortsättning, icke kumde undgå att vända sig mot de konstitutionellia sjelfva, sedan någon åtgärd icke vidare beehöfdes emot de redan fullständigt slagna dlemokraterna, men de sig så kallande konstitutionella ännu stodo qvar som ett hinder på reaktionens triumfbana. I början trodde dessa sig Kunna hejda klotet i brinken, medelst böner och varningar; men när detta icke hjelpte och de i eftergifter gjort sitt yttersta, skredo de till hotelser och affall. De belönades derför blott med onekligen välförtjenta sparkar; hr von Mantenuffel behandlade hela sällskapet med hån och förakt, och sedan Juli 1850 rådde öppet krig. Preussens yttre politik fulländade sistl. höst lden långt dessförinnan grundlagda försöninIgen med Österrike och Ryssland, utan att likväl öppet och på raka vägen återvända till