Aftonbladet – 17 maj 1851, sida 3

Ekonomi JM 89—92 samt Lagultsk:s MF ZI. Histnämde utsk:s mem. MM 14 angäende jordafsöndring och hemmansklyfning framkallade en längre debatt. Förvidsträcktare rättighet till jordafsöndring talade hrr Sundblad, Bosxus, Petre, Wetterberg, Rönblad, Indebetou, Winge, Muren, Sundler, Gezelius, Ekholm och Hesselgren; men som bestreds af hrr Colln och Halling. Aterremiss beviljades. Dagens vigtigaste fraga var dock den om anslaget för betäckandet at H. K. H. Kronprinsens bosättningskostnader, de 161,000 riksdalerna. Härvid anmärkte hr Petre, att ehuru ingen reservation ätföljt statsutskottets utl: häröfver, man dock ingalunda borde föreställa sig att den kongl. propositionen blifvit enhälligt, utan genom en obetydlig röstpluralitet af utskottet bifallen. Orsaken hvarföre man cj afgaf reservationer var den, att man funnit att de stora fräzorna blifvit på förhand afgjorde, hvarföre reservationer skulle vara ändamälslösa. Tal. åberopade sitt yttrande när första hufvudtiteln afgjordes samt yrsade i konseqvens dermed på äterremiss. Så ock hrr Billström, Hörnstein, Muren och Winge, hvilka i längre eller kortare anföranden motiverade sina åsigter om nödvändigheten af hushällning med statens medel. Bifall förordades af hrr Lagergren, Almgren, Halling, Indebetou och Norin. Ståndets värdighet anropades bland annat, men fåfängt. Genom votering blef med 27 röster mot 21 utlätandet äterremitzeradt. BONDESTÅNDET förehade lagoch ekonomiutskottens utlåtande N:o 14, afstyrkande väckta motioaer om ändringar i kongl. förordningen den 19 De:ember 1827, angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning samt afsöndring af jord och andra lägenheter från hemman. Diskussionen härom blet rdeles vidlyftig och börjades af Pehr Sahlström med följande anförande: Förevarande betänkande omfattar ett ämne som för landet äger så betydlig vigt och inflytelse, att ät detsamma torde böra fombras den största tippmärksamhet. De resp. utskotten hafva nu liksom vid flera föregående riksdagar, föga inträngt i djupet deraf, förbisett de af stattorpareoch backstugusittaresystemet dagligen allt mer och mer synbara följderne samt med afslag beledsagat de framställningar, som afsett botemedel deremot. Att en dylik behandling af ett ämne, som verkligen rörer ett af samhällets farligaste kräftsär, icke är egnad att väcka en allmännare belätenhet, det är lätt funnit, och jag torde derföre få hoppas öfverseende med hvad jag, ilika syftning med reservanterne i saken har att framställa. Mer än väl känner man den hufvudsakliga invändning, som vanligast göres mot en mera utsträckt frihet för den medellösate folkklassen till förvärfningsoch besittningsrätt af smärre jordlotter, neml. att man derigenom tillskapar en lös och om sitt bestånd obekymrad folkklass, hvilken vid mera allmän eller enskild nöd och förlögenhet faller det allmänna och kommunerne till last; men dervid kan med fulla skäl frågas: huruvida erfarenhet och sänhitig i ällo bestyrka denna sats, eller om, efter 1827 års författnings utfärdande, fattigdomen hos de arbetande klasserne aftagit, brotten och osedligheten minskats, barnauppfostran bättre än förut besörjes, eller denna folkmängds ekonomiska ställning i nägon märkbar män förbättrats? Jag för min del tror att till och med utsketten icke kunna besvara dessa vigtiga och inflytelserika frågor annorlunda än nekande, och om så är, så mäste man i och med detsamma erkänna, att berörde författnings ändamäl är förfeladt, och att andra ätgärder mäste vidtagas, för att småningom bringa denna folkmängd i en bättre belägenhet. Härtill gifves väl intet annat eller kraftigare medel, än att förunna den möjligheten af en lättad egen bosättning, hvilken kan ock bör medföra så väl en mera utvecklad sjelfkänsla och verksamhet, som äfven begrepp om samhällslifvets pligter och fördelar: Och till hvilket egentligt ändamäl hafva dessa inskränkande äsigter och författningar ytterst syftat, hvilka tid efter annan gjort sig gällande, samt hållit den arbetande klassen ä landet i en vanmakt och ett beroende, hvilket ej kunnat annat än högst menligt inverka så väl å dess moralitet som ekonomiska och husliga ställning? Då man erinrar sig den ej särdeles aflägsna tid, då bonden vid strängt vite förbjöds att hafval. mer än ctt ganska inskränkt antal söner eller tjenare hemma och i sin tjenst, men hvarvid sätesgårdar och deras tjenstehjon icke omförmältes eller kommo i beräkning, vidare den s. k. lösdrifveriförfattningen, den ännu bibehållna husagan, och de inskränkningar som enligt 1827 ärs författning ännu finnas intränga pål de obem edlade .klassernas naturliga rätt att, lika med andra, äga bergning och trefnad ä eget hem, anskaffadt och odladt genom egna besparingar och bemödanden; så kommer man lätt och utan misstag till den slutsats, att det hela är ett ihärdigt och hittills lyckadt bemödande att ät de förmögnare bereda tillgång på arbetare för billigt pris och på de lindrigaste vilkor. Om värt jordbruk i allmänhet och de större af dem isynnerhet, icke kan bära sig vid högre arbetslöner, än stattorparesystemets vänner och utöfvare finna för godt att bestämma, sä må man då öppet uttala det, och emedlertid icke genom skadliga tillgöranden hälla omkring hälften af landets manliga befolkning i ett tväng och ett beroende, som förolämpar det sunda förnuftet och ställer vär lagstiftning i denna väg i en ganska ofördelaktig jemförelse mot andra Jordbrukande nationers. Härvid må äfven nämnas det egna förhällande, i motsatts till föregående, det intet hinder möter den förmögnare att köpa och sammanföra huru stora jordpossessioner som hälst, utan att denne, i och för den lättnad, den större produktion och inkomst, som deraf-kan hämtas, till 3aten eller kommunen erlägger proportionsvis större utskylder än den mindre jordbrukaren, måhända ringare, och vid detta förhällande synes det vara mindre välbetänkt att, såsom utskotten gjort, ifrågasätta den förlust staten kan komma att göra ä de mindrel jordlägenheter som nu äro i fräga. De följder i moraliskt och sedligt afseende, hvilka l i den närmaste framtiden torde komma att visa sig vid nu gällande syften för den fattigare klassens afhällande frän fast bosättning å landet, kunna dock anses säsom ännu vigtigare än de ekonomiska, så betydliga dessa sednare än äro. Hvad slags garantil eger väl samhället, att denna lägre arbetareklass, med dess stora och oupphörligt växande population, dess tilltagande fattigdom, försoffning och rädlöshet, framgent förblifver en stilla och laglydig del af be-) folkningen; att dess uppfostran till arbetsamhet, ordning och redlighet framgår i enlighet med det allmännas fordran derå; att den städse låter sig nöjas ät att vara utesluten frän delaktighet i de fördelar som andra medborgare ätnjuta i afseende på val af bostad och yrke, samt att vära fattigförsörjningar kunna utan landets allttör stora betryck bära de bördor dem klassens belägenhet hotar att än mera föröka. Må enhvar, vid besvarandet häraf, besinna hvad landets och vår egen fördel, hvad rättvisa, billighet och den af samvetet älagda känslan för våra mnödställda l likar, bjuder att göra i detta fall. Redan vid 1840—41 årens riksdag förefanns an-l ledning för mig, att i motionsväg fästa andra riks-: ständens och mina medbröders uppmärksamhet vid stattorparesystemet, dess inflytelse och följder, samt angelägenheten af att i tid motarbeta desamma; men l) frågan härom affirdades med det förklarande, att den för mycket ingrep uti eganderätten för att kunna vinna afsedd rättelse. Sedermera har densamma, äfvensom frågan om rätt till friare bosättning ä landet, vid riksdagarne samti sakrika skrifter och genom tidningspressen blifvit på ett så öfvertygande sätt behandlad och för allmänheten framställd, att jag skulle missbruka brödernas tälamod, att derom i någon ytterligare bevisning ingä. För egen del inskränker jag mig nu således till det förklarande, att jag anser moticnärernes framställningar ganska rättvisa och billiga, samt reservationerne fullkomligt väl motiverade, hvadan vid en önskad återremiss, jag anhäller att utskotten behaga än närmare öfverväga ämnet, samt framför Ut tille och bedöma huruvida 1827 järs författning kan för närvarande tid och för hela Tar dat vara ritare AAh fillörmaenli ee can 4 I 1313 Jana i 5 OM M