Aftonbladet – 17 maj 1851, sida 2

Detta befanns i den oordning, hvilken efterlemnats af den, som för några timmar sedan nnehaft det, och alla föremål derinne vittnade om en brådstörtad afresa. Sönderrifna papper lågo kringströdda: ett schärp var qvarslömdt på en stol och en bok låg ännu uppslagen på bordet. Det var fru von Kriideners Valerie. Sedan vår resande hade läst några sidor i denna farliga bok, gick han till kaminen och fick der se en präktig medaljong. Han tog den och betraktade den noga. Knappt hade han dock riktigt fått den i sigte, förrän han uti porträttet på densamma genkände sin obekanta dam från Luxemburgparken. Han blef ytterst bestört. Genastt erinrade nan sig ock den beslöjade damen, som han nade funnit i samtal med Wertmann, och van tviflade icke längre att ju hon varit just lensamma damen, med hvilken han i sin fölelsestad haft ett så hemskt och besynnerligt fventyr. Säkert hade damen bemärkt och igenkänt ronom; och hennes skyndsamma afresa hade roligen skett derföre, att hon ville undvika ett sammanträffande med honom. Men — skulle hon verkligen vara dotter ill den man, som genom sin ovamliga frikostighet förskaffat honom medel attt resa till Italien? Och om det vore hon, så var väl -detta alltsammans hennes verk. Och köpandlet af taforna var då blott en förevändning, fur att på tt icke förolämpande sätt påtruga den unge rtisten en välgerning. Eller — månne det var enda medlet att afägsna honom från Frankrike? (Forts. följer.)