Aftonbladet – 17 maj 1851, sida 1

en nyomvänd, och alla hans första ungdoms: gyckelbilder, de i glömska redan försjunkna, uppdykade åter för hans fantasi. Det syntes honom omöjligt, att detta äfventyr, hvari han. kommit att så oväntadt blifva medspelare, skulle stanna på den puukt det nu var. Nej — det utgjorde för honom början till en hell bok, som han ur sin rika inbillning kompletterade. Han uppgjorde slutsats efter slutsats, töljd efter följd; och allt efter beskaffenheten af hans lynne för dagen, fick romanen ett lyck-. ligt eller ett fasansfullt slut. För öfrigt tjenade denna kris endast till att upprätta hans nedslagna sinne. Hoppet ätervände till honom, fastän i en romanhjeltinnas skepnad. Han arbetade åter med mycken flit, fullt och fast öfvertygad, att en annan oförmodad händelse snart skulle gifva hans ödej en annan vändning, en ljusare förändring. Och hans aning var ingen villa. En morgon, då han med största ifver arbetade på en tafla, inträdde Leblane i rummet, åtföljd af en främmande herre. Låt icke störa dig, sade doktorn. En målare måste man se framför hans tafla. Jag får här presentera dig herr Wertmann från Minchen, en entusiastisk beundrare af din talang., Fredrik helsade med förlägen min. Herr Wertmann-, återtog Ilenrik, är en konstälskare, om hvars stora och värderika samlingar du säkert har hört talas. Fredrik bugade sig ånyo. Herr Wertmann teg och stod stilla, stödd på sin käpp. Garnier bjöd honom en stol, men tysken märkte det icke. Han förde sina blickar rundt omkring hela ateliern och varseblef slutligen ett par landskapsstycken, dem Garnier ansåg för de bästa af sina arbeten. Efter att länge hafva betraktat dem, vände tysken sig till den unge artisten med den frågan: