Aftonbladet – 16 maj 1851, sida 1

ee ee Han satte sig på en stol, och såg sig omkring. Några skulpterade hufvuden och gipsmasker, som hängde rundt omkring på väggarne, tycktes vilja göra sig lösa derifrån och: ett fantastiskt draperadt benrangel tycktes börjar röra på sig. Fredrik kände sig förunderligt beklämd, nä-stan häpen. I stället för det djujpa svårmod, som nyss legat så tungt öfver hams själ, bemiktigade sig nu en oförklarlig, utredd, obestämd fruktan alla hans sinnen, men som dock var ingenting annat än inbillningens ech tankarnas öfverspänning. Ensamheten och den honom omgifvande djupa tystnaden, som nyss lockit melankoliens tårar i hans ögon, skrämde honom nu. Han vågade icke se upp, Hans öron lysenade uppmärksamt och hans ögon, -som ändtligen började att åter med skygghet sec sig omkring, stirrade slutligen, som om de hade väntat på någon hemsk och ohygglig syn. Andtligen hörde han några lätta steg i förstugan; dörren öppnades och ett fruntiramer stod på tröskeln, Fredrik sprang upp, blek oclh darrande. Den okända syntes leta i mörkret, men då hon vid stjernornas ljus varseblef den unge: mannen, gick hon rakt fram till honom. Är ni Fredrik Garnier? frågade hon med skälfvande röst. Ja, madame.n Ni har ju här en dörr, som förer ut i Luxembourgsparken?p Ja, madame. För Guds skull öppna den åt mig! , Fredrik tog, förvånad, ett par steg tillbaka. Jag besvär er, fortfor damen; neka mig cke denna ringa tjenst!... Jag skall, om ni: peviljar mig min bön, ha att tacka er för mor: in mitt lif. Alla dessa ord uttalades på en bruten fran