Aftonbladet – 16 maj 1851, sida 1

dröm hade den så småningom öfvergått til beslut och — hvad värre var — han hade för sina vänner omtalat detta beslut såsom c1 fattad föresats. Det plär så vara fallet med jungt folk: de hoppas hvad de önska och trc Ipå hvad de hoppas, Emellertid blefvo de penningeunderstöd han erhöll af sina gynnare, allt mindre och mindre, och Fredrik Garnier började småningom inse, att man hade gjort med honom, såsom det stundom pligar ske med unga soldater: I början förunnas dem all slags hjelp; men så snart de väl kommit i marsch, måsto de sjelfva framsläpa både vapen och packning. Garnier fick färre beställningar och mindre betalt än förr. Han måste se sig väl om, för att kunna lefva. På resan till konstens solomstrålade land var ej mer att tänka. Länge förblef han sittande vid fönstret, försjunken i djupa och sorgsna funderingar, då klockan derute väckte honom, i det hon slog tio. Aftonvinden spred orangernas doft upp, till den unge artisten. Han lyfte upp hufvudet, blickade ut öfver trädgården och fann att den hade blifvit alldeles folktom. Ännu en lång stund blef han stående vid det öppa fönstret, för att betrakta denna herrliga, ljumma, stilla sommarafton, full af vällukt, grönska och månsken, Det var honom så ljuft att försjunka i beskådande af den sköna parken, der de hvita statyerna mellan de dunkla träden förekommo honom skönare nu, i skymningens magiska belysning, än vid full dager. Ändtligen tillslöt han fönstret och spatserade några hvarf fram och åter på golfvet. Men mörkret i hans atelier försatte honom åter i en upprörd sinnesstämning. Det förekom honom, som om han saknat luft och hans rum syntes honom som en graf.