Aftonbladet – 16 maj 1851, sida 1

Man skulle nästan kunna säga, att du icke är någon konstnär, ty du beklagar dig aldrig. Mig, som läkare, angår det visst icke huru artisterne hafva det; men jag vämjes vid tankan på nutiden, som är ett riktigt krimaretidehvarf. Jag kan icke se en misskänd talang, utan att jag får nervryckningar, och ändå ser man ständigt sådana 1 våra dagar. I går, t. ex., gjorde jag bekantskap med en ung man, som har författat ett makalöst poem öfver berget Carmel och. .. Läste han det för dig? Nej, det var mig tillräckligt, att jag såg hans hufvud, för att i honom erkänna en af våra största pocter, Han har det mest utbildade idealitetsorgan jag någonsin sett. Och denne yngling är känd af ingen! ... Han har också fattat det fasta beslutet, att taga lifvet af sig, om han icke får någon förläggare till sitt poem, och hans afskedssång tilllifvet, som han häller på att författa, är redan till hälften färdig. Han tänker ligga den på sitt bord, när han dör, så att tidningarna måtte få publicera den., Fredrik Garnier log sorgligt, utan att svara. Han kände för väl sin vän, Henrik, för att försöka strida med honom i det der ämnet. Redan länge hade denne till konstens försvar dragit i härnad mot tidsandan. Det var en egenhet hos Leblanc och hans kamrater citerade honom som — om icke den skickligaste, åtminstone den mest konstälskande läkare i Paris. Doktor Leblanc hade den besynnerliga fåfängan att i stora män vilja förvandla alla dem, med hvilka han var bekant, för att sedan kunna sola sig i strålarna af deras ryktes gloria. Ständigt på spåren efter nya talanger, gjorde han, för hvarenda dag, nya antecknina i sin portfölj. Olyckligtvis hände det med de flesta af dem han hade uppspårat och upp