Aftonbladet – 12 maj 1851, sida 3

Sedan längre tid tillbaka van vid de sig så kalland liberala tidningarnes sätt att referera sina politisk notständares offentliga yttranden, fäster jag dervi ga uppmärksamhet, under förmodan att allmänhe sen icke tillmäter dylika referater större trovärdighe in de förtjena. Att deri päkalla speciella rättelser blefve alltför tidsödande. Likväl finner jag mig a särskilda anledningar föranlåten förklara, att, di Aft. Bl. den 6 dennes uppgifvit mig hafva emot c! aktad ledamot, assessor Weidenhjelm, begagnat de så högst opassande uttrycket: Skomakare, blif vi lin läst, eller något dität, -— så finnes i detta cita icke en gnista sanning. Det var till vederläggning af den yttrade sattsen utt försegling af bränvinspannor borde upphöra, enä le antydde en förnärmande förutsättning om mindri redlighet hos tillverkarne i allmänhet, som jag tillä mig anföra exemplet af edgång, såsom i alla ordnade samhällen antagen, enär det icke synts rådligt aflys: len på grund af deras mening, som tilläfventyr sänka, med skalden: För den en ed behöfs, ä ede utför svagas. — Likaledes tillade jag att jemförel sen med skjutgevär syntes mig mindre antaglig, enä leras bruk till nödigt sjelfförsvar eller till loflig jagt ifven under den tid, vissa djurslag äro af lagen vär. nade, torde icke genom gevärens försegling böra för rindras; då deremot bränvinspannan ej lärer använ las till annat än berörde drycks beredande. Och d: lessutom försegling af densamma i längliga tider äg rum, trodde jag allmänheten vara dervid van och så. lunda icke dervid fista någon särande bemärkelse. Mitt yttrande innebar alltså icke det ringaste per. sonliga oqväde: —ett uttryckssätt, som tillhörer er aelt annan sfer, än den, red. företager sig att på fri band i den oriktigaste dager framställa. Derest den bepröfvade vana, som, Gudi klagadt, hos vissa tidningar sig inritat, att oaflätligen stympa och förvrida alla annorlunda tänkandes yttranden, icke varder aflagd och en hittills okänd sanningskärlek skulle, mirabile dictu, på dessa häll sig oförmodeligen uppenbara, får jag, som af det förflutna draser mina slutsatser för framtiden, för min ringa del rördsamt anhålla hos den upplysningsälskande allmän. het, som följer allmänna ärenden med sin uppmärksamhet, att icke sätta tro till de uppgifter, som af bemälde redaktioner lemnas om undertecknads anföranden. Behagar red. införa ofvanstående reklamation? — Att den dermed tager första steget på dygdens väg, skall, säsom ett hedrande drag, villigt erkännas äfven af red:s uppriktigaste vedersakare: Stockholm den 9 Maj 1851. R. Cederström. I det vi öfverlemna ät referenten att göra sin ursäkt för det af honom begängna misstaget, stå vi dock tillika i förbindelse hos den värde riddarhusledamoten som ledt oss det första steget på dygdens äg (se slutet af reklamationen). Om han ock möjligen dermed skulle syftat på att föra oss upp bland de dygder som pryda Riddarhustaket, och sedan önska att vi mätte gifva oss utföre detsamma så är välmeningen lika god, ty att den uppriktiga vedersakarens rälönskningar för Aftonbladet äro af det storartade slaget, har han redan så mänga gånger ädagalagt att ingen behöfver tvifla derpä. Referenten har i anledning af ofvanstående reklamation serskildt anhållit om rum för följande: Denna reklamation eger, såsom man ser, en allvarsam och en öfvermättan rolig sida. Hvad nu den tra angår, så får referenten härmed förklara, att han, troligen af brist på sinne för det sköna, icke förmår medfölja och ätergifva de poetiska blomster friherrn under riddarhusdebatterna så ofta utströr, än på svenska än på latin, och deraf torde lätteligen förklaras hvarföre referenten icke var säker på den öfrerklagade prosaiska strofen, utan nödgades tillägga orden: eller något dität, helst ref. bestämdt tyckte sig höra på deklamationen att friherrn citerade en poet; men ingalunda var meningen att dymedelst mot br Weidenhjelm lägga ett oqväde i munnen på riddarhusets, i afseende på ordens korrekta uttal, säkerligen störste vältalare. Det hör till saken att icke ett ord i poetisk syftning af hr Weidenhjelm begagnades vid ifrågavarande debatt; han endast yrkade dels ur allmänt mensklig synpunkt, dels ur rättsgrunder, afskaffandet af bruket att på misstanka läta försegla enskildes tillhörigheter. Ref. ville, med omimnandet att en poct citerades, endast antyda att friherrn, som förebrädde hr Weidenhjelm att inblanda poesi i bränvinsbetänkandet, sjelf icke försmädde att med en poet söka dräpa sin motständare, hvilket beteende äfven hr W. i sitt gensvar anmärkte. Den lustiga sidan åter finner läsaren vid ett närmare studerande af hvad reklamationen i öfrigt innehäller. — Ref. beklagar att hafva medverkat att älraga säväl Aftonbladsredaktionen som öfrige liberala idningar en så offentligt förklarad vedersakare. Det nda, som härvid något lugnar, är den möjlighet och let hopp, som nu blifvit beredt dessa stackars förvilade att genom frih. Cederströms benägna medveran kunna blifva äterförda på dygdens väg. KRRAESEnea (Insändt.) — Studeranden Bäckman har begärt rum ör följande: Anhälles ödmjukligen, det redaktionen af Aftonblalet behagadesi sin tidning låta nedanstående upplysing och förklaring inflyta: Till Allmänheten! Söndagsbladet har mer än en gäng, och sednast i sär, gjort sig mödan, att fästa publikens uppmärkamhet vid min ringa person. Så kärt det är mig, att få lefva obemärkt och — fred, har jag likväl ansett mig nu böra offentligen pplysa och förklara, att redan den 1 April d. ä. uppörde min obetydliga verksamhet inom redaktionen af idningen Folkets Röst, samt att jag visserligen lemat bidrag till kalendern Jokus Pumpernickel, men tt derstädes också finnes mycket, som jag icke har krifvit. Beträffande slutligen titeln hofpoet, hvarned Söndågsbladet hugnat mig, så är jag derför särkildt förbunden; men inte vill jag från min respekve namne i kongl. krigskollegium taga den heder, om honom med rätta tillkommer. Jag erinrar mig i detta ögonblick ett tyskt epiram, hvilket jag ej ville ha förbisedt : Wenn Schreiberein zu allen Messen Mit seinen Werken unsre Pressen, Das Publiecum mit Unsinn plagt, Und Tag und Nacht an Federn nagt: 50 ist das nur der Trieb zum — Essen. Stockholm den 12 Maj 1851. Wilhelm Bäckman. (Insändt.) Då kansliledamoten Cederschöld, uti sina underdåiga påminnelser i Dybeckska arfstvisten, offentlig jorda genom Aftonbladet mot slutet af förra månaen, funnit sig tillständigt att pä ett oädelt och förärmande sätt framställa mitt görande och lätande, hvad denna sak rörer, lärer en tillrättavisning ifrån vin sida få anses nödtvungen. Tit. Cedersehöld ytt-. ar nemligen ibland annat: att det älegat mig, pål rund af anteekningen å konvolutet till Dybeckska ;stamentet, att, efter dess uttagande i justitiekolle-: ium 1830, rgenast bevaka hans principalers derpå roende rätt, men att jag sådant underlät och i stället l ef måg hos en af deras antagonistern. Jag skulle alltså, enligt denna äsigt, utan vidareli t någon annan; än den ifrågavarande persoen sjelf. i Jag är detta fruntimmers man, sadel;