Aftonbladet – 12 maj 1851, sida 3

gång, ofta, icke sannt, min vän? fortfor hon Ni säger ju honom att jag mycket ilska honom, endast honom, att mitt hjerta alltic helt tillhört honom; och om jag, mig ove. tande, utan att vilja det, förolämpat honom, så vill ni ju utverka en förlåtelse derför, det icke så?n Förlåtelse! för dig? sade den gamle adelsmannen. Förlåter man den, som intet brutit? Behöfva englarne menniskornas förlåtelse?s Tala ej sås, afbröt hon; singen utom Gud kan läsa i hbjertan och ransaka samveten. Han känner mina fel; men han är rättvis och god och hans barmhertighet är oändlig. Hon angreps af en häftig bröstattack och förde till sina läppar cn näsduk, som färgades i purpur. Ursäkta, min vän, att jag ber er aflägsna er. Jag känner mig trött och dessutom är det den tid, då vär gode pastor vanligtvis brukar besöka mig., Då M. de Malestrac gick, mötte han pastorn i förmaket. De båda gubbarne omfamnade hvarandra hårdt och skiljdes utan att hafva egt styrka att utbyta ett enda ord. Grefven skref för andra gången till Maxime och sade honom att han borde skynda sig, om han ännu en gång ville se sin hustru. Man måste göra M. de Barjolle full rättvisa. Som hans process ännu ej skulle afdömas, som han gifvit alla nödiga instruktioner it sin sakförare, och som hans närvaro i Aix ej erfordrades, reste han på ögonblicket. Men så hastig hans resa också varit, var Florentines död ännu hastigare. Då han anände till sitt sorgehus, hvilade den unga qvinans jordiska ombhölje, iklädt hennes brölopskläder, på en paradsäng, hvarikring vaxjus spredo sitt matta sken, under det pastorn med låg röst läste bönerna. Alla tjenarne, knäböjande och med blottade hufvuden upprepade orden. M. de Malestrac ensam stod upprätt och betraktade den döda med torra ögon. Ack! han hade sedan några dagar gråtit så mycket att tärekällan var uttorkad. Vid denna syn uppgaf Maxime ett högt skri