Aftonbladet – 12 maj 1851, sida 2

iotabla innevånare, så kunde man ej önska ig dem mera gynsamma. Öfverallt hade officerarne. visat sig erkännsamma för det vänskapsfulla emottagande de rönt; hvad folket angick, så hade det på alla krogar fraterniserat med soldaterna och M. de Malestrac tviflade ej på att detta nu misstänkta regimente i en nära framtid skulle räknas bland ronens och kyrkans pålitligaste och mest hänvifna försvarare. För första gången kanhända, under två år, blef M. de Malestrac ej emotagen hos m:me de Barjolle. Har madame gått ut?. frågade han kammartjenaren, som vägrade honom inträde. Nej, herr grefve.s Är det främmande hos henne?s Madame är ensam.n ;Hvarför anmäler du mig inte då?, Madame tar ej emot någon; förbudet sträcker sig till alla. Äfven till mig?. Intet undantag., Se det var någonting besynnerligt, tänkte M. de Malestrac, i det han aflägsnade sig. Då han dagen derpå ånyo infann sig, egde en liknande scen ännu en gång rum och Florentines gamle vän aflägsnade sig i sitt hjerta itet sårad af detta uppförande, hvarvid han cj blifvit vand, och hvars förklaringsgrund han oroligt sökte, utan att lyckas finna den. Men han tröttnade ej, och han återkom den rodje dagen med sinnet nedtryckt af en obestämd oro. Denna gång mötte han ingen domestik i sin Väg. Parbleu!s sade han för sig sjelf, -jag skall ha reda på ordet till gåtan. Han inträdde i salongen — salongen var öde. Han klappade på dörren till sängkammaren — ingen svarade, Han kastade en blick i matsalen — den var tom. Ah! utropade herr de Malestrac, skulle ag ha förirrat mig till den sköna prinsessans slott i dem sofvande skogen?s