Aftonbladet – 12 maj 1851, sida 2

mig endast hoppas att ni en dag ej skall vägra att förlåta mitt brott. I namn af denna kärlek, hvars brottsliga uttryck ej mera skal såra ert öra, afsvär jag å min sida det hat jag svurit M. de Barjolle — detta vansinnig: hat, som gjort mig så olycklig och som nä stan gjort mig till en mördare., Hermor, som släpade sig till Florentines fötter, afvaktade hennes svar med nedböjd hufvud, såsom den anklagade väntar sin doma: res utslag. , Ni svarar ej?2, frågade han med stigande ångest. Gål sade hon, eller nödgas jag tro at ni börjar en ny scen af er låga komedi. Hermor steg upp. På båda sidor om kakelugnen hängde tvennt miniaturporträtter af Isabey. Det ena återga Maximes drag, det andra Florentines. Hermor nedtog Florentines porträtt. Hvad gör ni? utropade hon häftigt. Oh! afundas mig ej besittningen af dette minne. Det skall hädanefter vara rnitt lif enda lycka. Sägande dessa ord och ianan Florentin haft tid och sinnesnärvaro att svara honom smög Hermor porträttet under sin uniform skyndade ut på balkongen, hoppade vigt nec bland blomsterrabatterna och försvann. Eldens rof! Denne man hade rätt!, utro. pade m:me de Barjo!le, Beskydd2 mig, mir Gudla Iv. Dagen efter den olyckliga dag, som vi i föregående kapitel skildrat, infann sig M. de Malestrac hos m:me de Barjolle. Han var angelägen om att lira känna de minsta detaljer af hennes samtal med Hermor. Denne ursinnige Bonapartist, som hans än krigsministern signalerat honom, hade har väl förblifvit orubblig i sin trohet mot der kejserliga örnen? Skulle han inte snarare hafva åter förenat sig med den kungliga liljan! Ljufva hopp, som den gamle adelsmannen i sitt sinae näirde, Hvad som angåi de underrättelser han erhållit hos staden B..,.: