Aftonbladet – 10 maj 1851, sida 3

från? Jag är ej ensam, min herre-, fortfor hon det hon visade på nästgränsande rum, der Thereson befann sig. Så mycket bättre, madame,, svarade Hermor kallt. Det aktningsfulla samtal, jag ber er tro det, som jag har den äran att ha med er, skall då få ett vittne. Sjelfva er klokhet har tjenat mitt ändamål. Vid minsta buller å er sida, säger jag er mitt farväl, och går samma väg jag kommit och lemnar denna flicka, öfvertygad att om ni stängt dörren så har ni behagat öppna fönstret., Men denne man är en demon! sade Florentine, i det hon vred händerna af förtviflan. Lugna er, madame. Jag kan ganska snart befria er från min närvaro. Detta beror på er. Jag förstår er ej.n Ingenting är enklare. Jag älskar er ejn, sade han med darrande röst och i det han bemödade sig att undertrycka sin lNlifliga rörelse, ni vet det. Men ni vet också att jag hatar er man. Förutsättande att jag af konsideration rör er, madame, ville spara min fiende och ej gifva offentlighet åt dessa så länge närda planer, såvida ej någon ny förolämpning ger anledning dertil, skulle jag åtminstone ej afstå från att hämna mig i mina egna ögon, vore det också blott för mig ensam och för den inre tillfredsställelsen af mitt hat. Må han fortfara att vara lycklig! Jag samtycker dertill. Men jag ville vara herre öfver hans lycka, fullföljde Hermor med en ton dikterad snarare af jalousi än vrede. I sanning, utropade Florentine, jag är en lekboll för en förfärlig dröm!, Tillåt mig att återkalla er till verkligheten. Två ord af er hand, en kort men artig bekännelse att ni emottagit det bref hvaraf er likgiltighet så troget bibehållit minnet; jag begär ej mer och jag reser på ögonblicket. Detta enkla ord, som aldrig skall lemna migp, til.