Aftonbladet – 10 maj 1851, sida 3

tadens ensligaste qvarter, i det han sökte! indgå att möta sina kamrater och tvärt förundrade kosa, då han i fjerran hörde det väl sända bullret af någon sabel som släpade mot stenläggningen. Det var redan nästan natt; stora svarta skyar seglade oroligt om hvarandra på himlen. Atmosferen, uppfylld af elektricitet, var tung och qväfvande, och täta blixtrar klyfde stund efter annan horisontens dystra djup. Då han gick förbi en kyrka ringde klocsorna till aftonbön. Hermor tillslöt öronen och fördubblade sina steg. Han irrade så under långa timmar i det han sökte utmatta sin kropp genom mödan, och itan att lyckas att trötta sin tanke; än sprang van, än satte han sig, steg upp igen och sprang inyo, ett rof för den häftigaste smärta och de nest sönderslitande qval. Emot midnatten då han återkom, började egnet att falla, och stormens skarpa hvinanle blandade sig med åskans buller. Alla fönster i huset voro mörka. Endast Florentines rum var upplyst. Med tillhjelp af spalierens gallerverk nådde Hermor lätt balkongen. Fönstret var öppet; madame de Barjolle bad till Gud. Man hörde endast ljudet af hennes snyftningar, som hon sökte qväfva med näsduken. Kaptenen smög på silkesmattan som betäckte golfvet och satte sig i en fåtölj, stilla och tyst som en skugga. När Florentine vände sig om och såg sig ansigte mot ansigte med sin förföljare, uppreste hon sig med styrka. Ni här, min herre! utropade hon. Huru kan ni visa er för mig och vid en sådan timma! Hvem har då kunnat låta er komma in I detta rum?., Kaptenen utsträckte handen mot fönstret. Hvilken djerfhet!. sade Florentine, och ni fruktar ej att jag skymfligt låter jaga er häri