Aftonbladet – 3 maj 1851, sida 3

stade sig med tanken att hafva fullgjort en stor pligt. Hade hon icke dessutom den tillredsställelsen att bidraga till sin mans moraiska upprättelse, som äter blifvit öm, kärleksik och förtroendefull liksom under de första lagarne af deras förening? Men som vi ej vilja måla vår hjeltinna bättre än hon verklisen var, eller låna henne de öfvernaturliga fullkomiigheter som snarare skulle bilda en engel än en qvinna, skola vi utan svårighet erkänna att det mer än en gäng hände, då hon i sällskap med Maxime, borgmästaren eller pastorn spelade ett ändlöst parti whist, att en suck vid minnet af de parisiska tidsfördrifven och festerna stal sig öfver hennes läppar. Sålunda finne vi en förklaring till dessa stilla tårar som fuktade Florentines ögon, då hon läst M. de Barjolles bref. Hon hjelpte med krossad själ till att nedrifva en byggnad, som kostat henne tvenne års omsorger och mödor. Hängifvenhet utan mål, gagnlösa uppoffringar! En kort skiljsmessa, berättelsen om en oskyldig promenad vid en löjlig landtjunkares arm, hade uppväckt hennes mans svartsjuka och hade gjort den häftigare och misstänksammare än någonsin. Mn:e de Barjolles svar till Maxime finner här ett passande rum. Det fulländar bilden af denna tjusande qvinna, en bild hvaraf vi i början af denna sorgliga historia med förkärlek gjort ett utkast. Se här detta svar. Antingen bör jag visa mig mera vred eller bedröfvad? Jag vet i sanning, kära Maxime, je hvilketdera. Är ditt hjerta förderfvadt eller lör din hjerna sjuk? Jag hvälfver detta problem sedan trenne timmar i mitt stackars brinnande hufvud och jag vågar ej läsa det. Då jag läste ditt bref frågade jag mig sjelf om jag ej bedrogs af någon djorf förfalskare. Jag skulle ha varit mycket lycklig, om jag : i Gl hkunaat frö aft ova am har tecknat dessa rader, h lösningen betickt min panna med cn Hflig rodnad. Jag har sökt bland mina äldre minnen, jag ha rådfrågat mitt närvarande Nf, och jag kar