Aftonbladet – 3 maj 1851, sida 2

Red. har blifvit anmodad meddela följande: Uti n:o 93 af Aftonbladet för onsdagen den 24 April förekommer en artikel rörande det begärda anlaget till dekorering och möblering af H. IK. H. Cronprinsens väning, hvilken ins. visserligen gillar i aken, men mot hvilken han ville utbedja sig få göra lägra anmärkningar i sättet. Aftonbladet har nemigen betraktat detta anslag såsom ett förtrcenderotuma, som det håller före borde beviljas elbr afsläs, allt i den mån H. KE. H. gjort sig känd för att mera hylla liberala eller konservativa äsigter, likasom här vore fråga om namnam, som man ger nägon allt som han är mer-eller mindre snäll; Ins. deremot inser, att detta anslag, derest det icke har em särleles talande billighet för sig, bör afböjas, icke för idalagda politiska tänkesätts skull, utan för det naionen verkligen är så fattig och så skattebelastad, att den sannerligen icke har räd till öfverdrifyet stora depenser för sitt furstehus — så älskvärdt och älskadt detta än må vara — dä dessa redan stiga tull allt hvad den fattige skattdragande gerna kan tälta vid, och dä nägon billighet synes tala derför, att dlet redan nu ganska förmögna, och efter hvad ju coffentligen och enskildt omtaladt är, snart ännu större förmögenhet väntande furstehuset väl borde sjelf bekosta hvad till dess comfort och beqvämlighet i afseende på en elegant bostad hörer, om det vill hafva denna bostad ännu elegantare och beqvämare, än framfarne svenska furstar på nationens bekostnad haft den. Det är intet skäl, att de konservativa mera blunda för hvad nationens krafter verkligen tälla vid, än de liberala; och man kan sannerligen icke begripa, hvarföre herrar riksdagsmän, synnerligen av presteständet, skola vara mera fallna för courtoisiie och mera slösande med skattebidrag, om de icke iäro af högsta billighet päkallade, än borgare och böönder. Att herrarne af statsutskottet äro det, har marn haft tillfälle se; men de högvördige af ståndet i alllmänhet borde sannerligen tänka på huru de afsina hemmavarande embetsbröder och åhörare vilja mottagas, likaså väl som huru de i Stockholm må bekomma förbindliga leenden och uppmuntrande handtryckningar. Det är en icke sällspord klagan, att presterne äro särdeles generösa med medel ur andras pung. Detta är för både vännerna af ståndet och konservatismen ganska sorgligt, ty derigenom vinna de naturligen allt mera terräng, som vilja hafva bort presterna, såsom misshushällare, ur representationen, och derigenom gör sig konservatismen allt mera misstänkt, att icke ömma för den härdt tyngda skittdragande befolkningen. Ingen borde kunna säga, att, när nationens representanter beviljat, vid denna och den föregående riksdagen tillsammans 113,000 riksdaler ärligen ät Sveriges furstehus mera än tillförene, tillräcklig tillgifvenhet för detsamma icke är ädagalagd, äfven om icke de precist skulle stå tilll reds att bevilja hvarje nytt anspråk, sonv kan framsställas, då landet svårligen kan bära högre bevillningar, än de redan gjorda; särdeles som veterligen föga ännu afhörts af den stora förmögenhet, som, efter hvad så iljudeligen förnummits, skulle indirekte och genom Idess furstehus i andra hand komma landet sjelft till godo.