Aftonbladet – 3 maj 1851, sida 2

en än Hofrättsexamen — men huru stort! är eras antal? Vi hafva aldrig förnekat prakkens oändliga värde; men vi påstå att den lir bäst, då den bygges på en god theori — )en gamle juridiske läraren David Nehrman ttrade för 100 år sedan: ,,en domare bör städse afva et med kunskaper upstädadt hufvud och dladt förstånd, — det är denna sats vi önka hade kunnat under tiden utveckla sig. Vi våga slutligen påstå, att juris-kandilatxamen åtminstone har det goda med sig, att len, som genomgått den, blifvit vand vid etenskapligt arbete, fått smak för läsming ch studier samt lust att på lediga stumder gna sig deråt och följa med sin tid och lerigenom, då embetsoch tjensteåliggamden emna tid öfrig, finner en bättre sysselsätting än virabordet och kille-leken m. ms; warigenom ,den unge mannen i verkenu nog. änge gjort sig till ett värdigt föremål för satiristens penna. Vi veta att våra läkare hafva en stäng examenskurs att genomgå, och vi finna dem vara ett vetenskapligt, mellan sig kommunicerande samfund, från Haparanda till Ystad, att de göra sitt land heder och -kunna mäta sig med dylika vetenskåpsmäny i hvarje annat land. — Den som försökt bilda en dylikt vetenskaplig förening bland hufvudstadens jurister, vet bäst huru dermed lyckas. Ifrande för en grundligare embetsmannabildning, upprepa vi vår önskan, ilikhet med Bore, att examensväsendet måtte reformeras; att de akademiske professorernas godtyckliga makt måtte sättas under behörig kontroll, såsom det är i Norge, så att ej de examenstagande måtte blifva, såsom nu, för mycket berowende af deras lynne och nycker — och vi ttacka Bore, som upptagit detta vigtiga ämne, tsamt önska dess fortsättning der, dock med rättvisa mot juriskandidater. Men, under närvarande förhållanden, påstå vi dock, att ingen skärpning i examensfordringar bör komma i fråga ... Hvarföre? torde man fråga. Jo, så länge den sanningen qvarstår, att knappast någon stat i verlden, i allmänhet taget, aflönar sina tjenare så dåligt, som Sveriges böra ej fordringarna på kunskap stegras, utan bör man i stället skatta sig lycklig, att det i Sverige, oaktadt en sådan aflöning, finnes en emnbetsmannakår, som, om den i kunskaper står efter, dock i redbarhet, oegennytta och ärlighet icke står efter, men väl öfverträffar hvarje annan enbetsmannakår i verlden. Gör aflöningen lika förnuftsenlig som hos våra grannar, så kan man, i likhet med dem, stegra fordringarne, och då skall lärdomen med den gamla svenska embetsmannaredbarheten förenas.