Aftonbladet – 3 maj 1851, sida 2

rädde på en grund af granatfirgadt sammet ych några böcker i präktiga band voro uppställda på en hylla af ebenholz. Ingenting kunde vara mera friskt och mera jungfruligt in detta vackra rum, skuggadt mot den skarpa dagern derutanför, af stora gröna persienner, och i hvilket ljuset endast siladt och lindrigt regnbågsfärgadt inträngde, tack vare eleganta roeenfirgade sidengardiner. Tvenne fönster öppnade sig till en balkong, der man hade itsigt öfver ett beundransvärdt landskap. Från första våningen ända till marken gömdes nuron af en spalier. betöckt af convolvuer, volubiler, och skogsrefvor. Alla dessa små blommor hade slutat med att inkräkta alkongen; och om aftenen, vid den timma !å madame Barjolle roade sig med att betrakta solen, som badade sig i en occan af purpur och gvuld, tycktes de komma fir att kyssa sin förtjusande herrskarinnas fötter. Madame Florentine de Barjeolle var en ung qvinna om tjugufyra år, snarare täck, in vacker, en epid varelse af ros och lilja med patriciska händer, stora, klarblå ögon, ett fint leende, en växt som en sylfid och en röst med toner ljufva och perllika som den lilla indiska fogeln Bengalis. Hen lag i en hvilstol och liste ett bref. Tid efter annan plöjde en nästan omärklig fåra hennes jemna panna. hennes bröst häfde sig smärtfullt och då hon slutat sin läsning, föll brefvet ur hennes händer och tysta tårar rullade utfer kinderna. Sedan hennes: blick nägra minuter irrat utan mål, föstade den sig å Christusbilden och hon tycktes försänkt i en stum tilbedjan. Tre a slag på madame de Barjolles kammardörr väckte henne ur sin hinryckning; hon darrade och svarade ej. Frenne nya slag följde hvarendra med en kort mellanstund; dörren öppnades och en ;