Aftonbladet – 28 april 1851, sida 3

ntskap med 4lyckan att ha en försumlig ummarjungfruX, som fortsättes i 13:de häftet. Folkets Mysteriero, denna ännu ofulländade, en till sin plan jettestora roman af Eug: ie, kan i sanning kallas förvånande bådel: I innehåll och kompositions-sätt. Den har la de större Sueska romanernes egenheter: 1 gifven, till grund för det hela liggandel: ;cial tendens; stor rikedom på nya, meren;)s skakande situationer; en personskildring, m för det mesta går ut på svart eller hvitt, en föga tillåter mellanliggande färgnyanser r karaktererna, 0. 8. v. Egentligen synes etta verk ämnadt till en romantiserad histoa öfver Gallernes förtryck, först under Roarne och sedan under Frankerne, jemte de ppror och försök till förtryckets afskuddane, som tid efter annan genom seklerna blifit företagna och fortgått ända till vår tid. jelfva 1789 års revolution är, enligt Sue, ett ttryck af den i Frankrike aldrig hvilande potiska kampen mellan Galler och Franker — trälar och herrar). Svenska öfversättninen, som utkommer hos hr Bonnier, har vancerat till omkring 20 häften. Den är nu id en afdelning, som har till öfverskrift jolkfästet, eller Bagauden Karadeuk och agren Ronan,. Denna berättelse eller leend, såsom afdelningarne ofta kallas, angår dehvarfvet mot slutet af fjerde seklet, sålees före Clovis. Föregående berättelser bära amn af Henas Guldskära, Guilherns Metalllocka, Sylvests Jernhalsband, Genevieves Silferkors, och Hjelmlärkan eller Victoria, lägrens noder, hvilken efterföljes af den nu började istorien om Dolkfästet. — Det är icke nog ör Sue, att i hela denna kedja af forntida erättelser, hvilkas fullföljande och slut man ned spänd väntan afvaktar, skildra Gallernes iden och politiska ställning period efter pejod; han har äfven (i sGenevitves Silfverors,) inväft en historik om christendomens irsprung och Jesu lefnad, uppfattad efter Sues sigter, eller kanske rättare sagdt från sociaismens synpunkt. Det måste naturligtvis nedföra sitt alldeles egna intresse att lära xänna denna, huru man för öfrigt än må belöma saken i den vanliga exegetiska kritikens jus och enligt det allmänna tänkesättet. De nånga historiska noter, hvarmed arbetet i örjan var belastadt, och hvarigenom Sue syftade att styrka sina berättelsers grundippfattning, hafva för det mesta nu försvunvit, och i stället blifvit koncentrerade på nåyra få ställen. Ett sådant är t. ex. vid öfvergången från Silfverkorset, till Hjelmlärsan, der förf:n vänder sig till läsaren med on redogörelse för syftet och meningen med arbetet, och der han bland annat äfven åbeopar sjelfva Guizot. Såsom dessa ord, från en sådan hand som Sues och utgörande ett slags öfversigt af det hela, tvifvelsutan skola af läsaren både med nöje och nytta inhemtas, taga vi oss friheten att till den större publikens underrättelse citera dem från sid 145 0. följ.: Vär Arbetarefamiljs historia inträder nu i en ny eriod; efter mänga strider med Romarne, har Gallien åter tillkämpat sig nästan alla sina friheter; colonatet trädde i stället för det gamla slafveriet. Flera l ättlingar af Joel, höfdingen öfver Karnakstammen,l, hafva deltagit i dessa hjeltemodiga strider för Gal-l liens oberoende; detta land är nu åter fullkomligt fritt och oberoende. Men en ny fiende börjar visa sig vid horisonten; denna fiende är nordmantren, Franken, den tidens kkosack. Lockad ur sina kalla och mörka nordligal skogar till Gallien, med sin milda luft och fruktbara j: jord, skulle Franken, denne barbar, denne kosack, beröfva oss vår jord, vår frihet, och pälägga oss sitt härda ok under tretton sekler. Genom hvilken un-I. derbar olycka skall Gallien, efter att, tack vare ota-l liga uppror, hafva skakat Romarnes ok, ehuru dessel voro verldens mäktigaste folk, änyo böja sig underi oket af lika vilde och fåtalige förtryckare som Romarne voro mägtige och civiliserade ? Tilläten mig att åter erinra er detta redan anförda yttrande af Guizot är 1829: 1789 ärs revolution var ett krig, ett verkligt krig, sådant verlden känner det, mellan två fremmande folk. Sedan mer än tretton ärhundraden tillbaka vhade Frankrike bestått af tvenne folk; ett segrande och ett besegradt folk. Sedan mer än tretton ärhundraden tillbaka kämpade det besegrade folket för vatt afskaka det segrande folkets ok. Vår historia är vhistorien om denna kamp. I vär tid har en afgörande strid blifvit hällen; den heter revolutionen.. Franker och Galler, herrar och bönder, adel och sofrälse, alla hade de ganska länge kallat sig Fransmän och hade Frankrike till gemensamt fädernesI land. Tretton sekler hafva bemödat sig att hos oss ,sammansmälta det eröfrande slägtet med det eröfrade, segrarne med de besegrade; men den ursprungliga tvedrägten har bibehållit sig genom århumdradeanas lopp och motstått dessas verkan; striden har fortI psatts i alla tider, under alla former, med alla vappen; och när hela Frankrikes deputerade år 1789 sammanträdde till en enda församling, skyndade I bäda folken att återtaga sin gamla tvist. Tiden att vafgöra den hade ändtligen kommit. (Guizot, Du Goucernement de la France depuis la restauration, et du ministere actuel, 1829.) Ja, i kraft af hvilket hemlighetsfullt olyeksöde hafva vi Galler, sedan vi med så mycken tapperhet af Ro!marne återtagit vär frihet, blifvit besegrade, eröfrade, lundrade och gjorde till slafrar af denna Frankiska onungaätt och aristokrati? Ja, i kraft af hvilket hemlighetsfullt olycksöde har värt galliska folk, fortfarande att visa sig som den tappraste af nationer, nödgats oupphörligt kämpa ända till vär odödliga revoJution af 89 och 92? att med ett ord under tretton sekler kämpa mot sine nye cröfrare, i stället att befria sig från dem på mindre tid än 300 år, såsom de gjort med det romerska öfverväldet? Förklaringen på denna hemlighetsfulla olycka, som öfverlemnat oss åt förtryckarne, skolen j se uppdaIgad under fortgängen af dessa berättelser... denna t förklaring skolen j finna i Rom, detta gamla urhem för det hedniska och allmänna tyranniet, samt för Idet ieke mindre allmänna inqvisitoriska och jesuitiska t tyranniet ). U Det är derföre som jag velat visa er Jesu lära i sin sanna dager och dess första sublima enkelhet; lpä det att nisedan, vid jemförelsen mellan den kristna I läran, denna lära om jemnlikhet, broderskap, ocgennytta, barmhertighet och fördragsamhet, vid jemförelsen, säger jag, mellan denna lära och det publika, politiska och historiska lif, som först af en stor mängd Ipäfvar och medlemmar af det högre katholska pre sterskapet, öfverstepresterne, såsom den unge mästaren från Nazareth sade, skola inse att de med hvarje set kel allt mer och mer aflägsnade sig från evangeli r himmelska moral. Ja, desse efterföljare af Christus. e AA AO met MM u t f 6 1 S 6 a : E Ihvilken så mänga gånger förkunnat — att slafvarne bojor skulle brytas, — att slafven var sin herres like — desse affillingar, desse skändlige medbrottslinga låt de inkräktande Frankerne, egde äfven slafvar, trä lar och vasaller ända till är 1789; det är 60 är se dan dess... icke mer. Jag upprepar säledes att det är i Rom som Vv skola finna lösningen på denna olyekliga hemlighet som under tretton sekler lätit det i bojor lagda Gal (