Aftonbladet – 28 april 1851, sida 1

han var derjemte 2lltför mycket konstnär för att Jåa fanfasiens sum löpa ohejtsd, och meå siva vida vigor Ötverskölja och boriföra de nödiga hålverker, gom, serde ex inom sällskapsitlvet, måste sitta en dsmm för dos; iopp. Per var ea sg: deklem tiou med mudik — djerfva, rika och förvinaede 10 gå gar — imam dystra och 5välå ri bör: men al årgat, ömsom smälte de i tår.r a sehom allt lopp en dunke st ioma af försoning och bopp, in minklear dager, som stridd: med rörkret och öfverVann. Bott han som sjungit )Li jorna i Sarorv, sjunger så — let var havs snie, den mystiske, rike, som i lijedoft och ardusåpgor omsväfvade tonkonstnärn, di ban d-klav erade öljand2 ode): pga, o mensk:! till gudomers alar ditt hjerta, SåK i den eviga him!en din krona, dia statt! Trolös är jorden — dess välluster bytas i smär:a, Sommarn i vinter, det strålande ljuset t natt. Tror du meå lekarne, blomstrande halsen och friden Evigt få ju!la i lyckans förtrolanda borg? Bäfva! ssert för mot de skälfvande portarna tiden Härar af svarta bekymmer, sf plågor och gorg. Festliga harpor ej längre I salarna skaila, Nöjena stiga ur dansen med fladdrande hår, Brännande tårar i tömda pokalerna falls, Plågornas vålrzad bland tynande lamporna står. Väggarna remna och månen med vemodigt öga Ia genom spriogo:na tittar frås midsaitens sky. Byggnadea svigtsr på grundea och pstalizt de högt Marmorkolonnerna falla med brakacde gny. Gög mig den jordiska sällhet, som icke är vorden Skördsd, o broder! af tidens förödande hand? R5z äro nöjsna, Hell den, som redan på jordea Eszer i himlen sin toning, sitt fädernestland! Sväfvar hans bräckliga jule på skyhöga våger, Blusndar hans öga i ljufliga drömmar ä då. Trygg vid byänornes tjut och vid thordö.e!s lågor Fardas han ökkar — serafer bredvid honom gå. Icke han bäfvar, fest slukade rmörker upp solen, Urgarola bergen förginges i rytarde hef, 4 j Vi hafva erhållit tillåtelse att här införa detta den afiidno för. ! fattarens vackra ode, som ännu icke varit tryckt. l