Aftonbladet – 26 april 1851, sida 3

Jatt du har orätt i ditt påstående, att skärgårdsIflottans trupper icke slagits i land; men för att de, t. ex. 1808, skulle deltagit i vår armås operationer, borde de aflägsnat sig 20 svenska mil och derutöfver från sina fartyg och kusten. Det hade varit att gå för långt! Att vidare orda härom blefve tröttande; men kom dock ihåg, att engelska örlogsflottans bemanning, under kriget i China, mest slogs i land! Förr skref du inga bref med anmärkningar om sjöofficerarnes ringa sjöexercis; men sedan denna, genom grefve Platens förslag. blefve högst betydligt utsträckt, tyckes du förmoda, att officerarne blifva mindre djerfva och erfarne, emedan de äfven skola exercera i land. Hvar och en äkta sjöman vet, att sjömansdugligheten åtminstone icke öfverdrifvet lider om man ett par år går hemma försänkt i ljufva betraktelser, eller fördrifver tiden genom små förströelser med queue och kort m. m.; men huru gär det med sjömannen, om man vill, att han skall stå rak, gå utan att slingra och handtera ett gevär? Genom dessa förargliga nyheter förlorar han ju sitt sjömansvärde? Du talar äfven om danska kanonsluparne under krigen 1848—1850; men i din ifver att se allt endast från en sida, glömmer du, att danskarne icke hade några erfarne och kunnige skärgårdskrigare att kämpa emot. Sedan den, för skärgårdsflottans duglighet och tjenstbarhet, olycksbringande sammanslagningen af flottorna, hör man ofta påstås hvad du nu säger, nemligen att hvarje person med någon sjövana snart kan lära sig att föra en kanonslup, och att manskapet sicke behöfver kunna mera än o, skjuta och slita ondtv, och mången anser det lika simpelt, att föra många kanonslupar, som att föra en; raen redan för mera än hundrade år tillbaka insåg man — ja till och med amiraler insågo det (läs t. ex. C. A. Gyllengranats Sveriges Sjökrigshistoria 2:dra delen sid. 134) — att skärgårdskriget fordrade helt andra kunskaper än örlogskriget, och redan då påstod man att det alldeles är ett landtkrig,. Denna erfarenhet hade man inhemtat just under krigen. Åsigten att öfning i skärgårdsstrid för befäl och besättning är nödvändig, grundar sig derföre icke ensamt på fredstheorierna, såsom du tror! Väl talar du om: att i den lilla gölen Östersjön en fregatt endast kan segla på land eller gifva sig för den öfverlägsna fienden — du glömmer att en stor del af Östersjöns kust, och den som har de bästa hamnarne, är vår — men huru det, under lika omständigheter, skulle gå för linieskeppet eller linieskeppen i denna lilla göl., derom talar du ingenting. Att våra kuster skulle få skärgård, och gränsa mot små gölars i stället för oceaner, är mycket förargligt, i synnerhet när man tänker huru väl lottade Frankrike, England och Amerika i detta afseende äro; men du förbiser, att just denna olikhet tyckes fordra, att vårt sjöförsvar icke bör blifva en fullkomlig efterapning af dessa länders! — Farväl min bästa Percival! Din uppriktige de —