I o— SVENSK BILDMARMOR. En ibland de underrättelser, som vid Voetenskapsakademiens årshögtid den 31 sistl. Mars företrädesvis väckte uppseende bland en mängd åhörare, var nyheten om hr Erdmanns fynd af ett stor lager bildmarmor i Sverige. Det nu utkomna andra häftet af akademiens Förhandlingar för i år innehåller hr Erdmanns eget anförande härom, vid akademiens sammankomst den 19 Februari. Följande utdrag skall otvifvelaktigt af hvarje konstens och fosterlandets vän Jläsas med intresse. Lagret finnes i Örebro län och Nora socken; det börjar i soeknens sydvestra del vid södra ändan af sjön Elflången och sträcker sig mot nordost till sjön Wikern, utmed hvars östra sida det vidare fortsätter förbi Bengtstorp, Gyttorp och Bergsäng till Äsbosjön, visar sig äter norr om sistnämnde sjö vid Skoftorp och nägra andra ställen, men slutar snart derpå vid sydöstra ändan af Fäsjön på gränsen mot Lindes socken. Det har säledes en sammanräknad längd af öfver två mil. Dess bredd eller mäktighet är jemförelsevis äfven icke mindre betydlig: den synes vara störst i lagrets södra ända, der sjön Elflängen, insänkt i en större remna eller spricka i kalkberget, har sitt läge och uppgår der till omkring 3000 alnar; sedermera afsmalnar lagret under dess fortgång mot norr, är vid sjön Wikern icke mer än 2000 alnar mäktigt och mellan Asbosjön och Fasjön ännu mindre. Det förekommer icke, såsom vanligtvis är händeisen, inligradt i samma niveau med den närmast omgifvande bergarten, utan bildar egna fristående ägre bergeller kullsträckningar med cen höjd varierando efter ögonmått mellan 20 och 60 föt. På samma sätt som mäktigheten är störst lingst i söder, så hafva också der de höjder, som på ömse sidor omgifra sjön Elflängen, den största höjden. De förhållanden, under hvilka det uppträder, äro säledes i isendtlig män skiljaktiga från dem, som vanligtvis ega rum vid de flesta öfriga af våra kalklager. På sidorna närmast begränsadt af glimmerskifter ir detta lager, för tekniska behofs skull, såsom för erhållande af sten till kalkbränning och till beskickhingsämne på masugnarna, Öppnadt på en mängd olika ställen med särskilda stenbrott, vid hvilka ett godt tiillfille erbjuder sig, dels att ytterligare öfvcrtyga sig om det oaforutna sammanhanget på hela denna sträcka, dels ocksa attstudera lagret i dess inre massa. Kalkstenen har öfverallt en finkristallinisk, nägon gång mycket finkornig, nära tättextur: färgen är dels rent hvit, dels med dragning ät gulhvit, blähyit eller svagt rosenröd. Kemiska analysen har ädagalagt, att den dels bestär af ren kolsyrad kalk vill hufvudsakligaste delen, dels att den också är mer eller mindre dolomitisk, d. v. s. derjemte innehälande en större eller mindre qvantitet kolsyrad talk, emte litet kolsyradt jern eller manganosidul. Dessa ida varieteter veta ortens bergsmän också ganska I att skilja under benämningarne kallklim och masignslin. Det enda främmande mineral man här anmärkt wax grammatit, hvaraf likväl endast på nägra få stäl