Aftonbladet – 23 april 1851, sida 2

— —R RR — tm ljuft och vårsolen smekte allt derinne, menniskorna, foglarna, blommorna. Värden var öfverlycklig i medvetandet af den skatt han herbergerade inom sina väggar denna afton, och man såg att hans hjerta herbergerade någon g!ad hemlighet som knappast fick rum i herberget, utan ville förråda sig i hvarje ögonblick. Detta har jag att tacka er förl sada Waldbeim till Emely, som stod vid fönstret lutad öfver en sor hvit Lhlja, utan ert infall om ungkarlskataset, hade jag icke vågat mig åstad . . . jag vore färdig att falla på knä för er och kyssa er lilla hand! . . , Gör inte det, för all del,, sade den skälma ktiga Emely, någon kunde tycka illa om en sådan öfverdrifven artighet, om hon såg dets, och hennes ögon flögo hastigt till denna någon, som nu var sysselsatt att ordna ett bord. med förfriskningar. Leende och litet förlägen, fattade Waldheira om Emelys fingrar och den sköna liljan låg afbruten i hennes hand, Hvad tänker ni på ... hm... kunglig sekter . ropade Emely och tillade straxt derpå: O, det var skada! i pensionen bröto vi aldrig blommor, ej ens på våra ungkarlskalas, och när vi någongång funno en afbruten blomma, så begrofvo vi den i trädgården; men hvad skall jag göra med denna? jo vänta . . . någon skall ha den ! och snart lyste den hvita blomman i Selma Edelbergs hår. Låt sitta, den kläder dig, Fräulein! sade: Emely och lyfte hotande fingret. Waldheims hjerta var den dagen öfverfullt, och hel hans väsen förrålde de känslor hvaraf det öfversvimnades, Vet du hvad, Albert, sade hon till sin kusin, du kall vara läkare du, kallas doktor, studerar anaomien, lisikerar hjertan, och likväl ... en menniska kan djunder lina ögon uan att du märker det! Läkarekensten vet intet bot för sådana lidanden som: litt, i allt fall äro de på intet sätt dödliga.n (Forts. följer.)