Aftonbladet – 22 april 1851, sida 2

7 NH SMUPEMAG VÅR VIUG UIbala LUITIb IO0der. Sker äter bränvinsbränning på n månad, för att förskaffa tillverkaren, dess barn och tjenstfolk; bränvin till husbehof, så kan varan säkerligen inköpas annorstädes med större både pekuniär och moralisk fördel, än som genom egen tillverkning kan åstadkommas. Hr Indebetou ansäg, att staten äfven skulle förlora i skatt, i fall utskottets förslag antogs, hvar, före han liksom hrr Palander, Almfren, EkenmanHesselgren och Brinck yrkade återreriss, den förstnämnde under önskan att mera fastht i den ekonomiska lagstiftningen mätte inträda oc hr Brinck med en teckning af det rättsvidriga, säväluti statsekonomiskt som moraliskt hänseende, som igger uti bränvinsbränningen, hvilken han önskade mätte blifva en fabriksrörelse, hvarigenom staten kunde få inkomster att godtgöra det onda den förorsakar. Hrr Björck och Boszus biföllo bet. hufvudsakligen, emedan de ansågo förändringen nyttig för de mindre tillverkarne, utaf hvilka mången ej vill bränna mer än en månad. För sådane vore det svårt att betala skatt för den tid de ej bränna; den minskning i skatt, som antagandet af 6 terminer skulle medföra, kunde ersättas genom högre skatt på ängbrännerierna, och som kronobetjeningen får ersättning för sitt besvär, torde den ej hafva olägenheter deraf. Frågan återremitterades. Afyen i fråga om utskottets förslag att bränvinsbränningsrättighet ej må å annor maröfverlåtas utan i sammanhang med jorden, voro menngarne delade. Hrr Ekholm, Gezelius, Indebetou, Boszus, Ekenman, Murön, Gråå och Björck talade för återremiss, anslutande sig till hrr Ugglas eller Cederschiölds reservationer och framställande olämpligheten af ett stadgande, hvarigenom den som ej förstätt att sköta jorden ej fått lemna den. Man borde ej hafva en lag, om hvars tolkning till och med högsta domstolens medlemmar varit af olika meningar, hvarförutan ej mera skäl fanns att ej få utarrender2: ett bränneri än t. ex. en ladugärd. Lagen vore ok lätt eluderad. En klok ekonomi fordrade dessutom, att den som sköter en rörelse, deraf har vinsen eller förlusten. Bränvinstillverkningen skulle ej blifva mindre, emedan varan alltid tillverkas i män af ätgäng. Man borde ej genom inskränkningar chikanera bränvinshandteringen mer än hvarje annan. Slutligen att jordegaren är den som alltid ansvarar för skatten till staten; Hrr Rönblad, Halling och Rudling försvarade bet., fruktande att en mängd spelkulanter skulle Ikunna resa omkring och arrendera brännerier, att tillverkningen af den skadliga drycken skulle tilltaga och ansvarigheten för skatten blifva osäker, då man frängätt principen att den bör falla på jorden, Äfven denna punkt äterremitterades, likaså den om städernas bränvinsbränning. I fråga om redskapen och klassifikationen hade hr Hesselgren afgifvit en reservation, i anledning hvaraf isynnerhet hr Murån fick tillfälle att försvara konstbrännerierna emot husbehofsbränningen och polemisera mot Bondeståndet, som ej lärer hafva något emot det sednare slagets tillverkning. Hr Muren deremot ansäg att den borde inskränkas för att slutligen upphöra. Den hade ock sedan 1824 minskats till hälften. Sedan den upphört skulle man komma till en bättre beskattning af konstbrännerierna. Ut skottets förslag bifölls vid voteringen och hr Hesse gren reserverade sig. Vid om bevillningsafgifterne och tariffen på pannerymden uppvisade hr Indebetou att wtskottet byggt sitt förslag på flera särskilda beskattmingsprinciper, men i allmänhet till fördel för den högre pannerymden, hvarjemte han uppgaf flera felaktigheter uti sifferberäkningen. Med honom instämde hr Rudling, tilläggande att tabellen äfven var ofullständig, emedan deri fattades bestämningar för högre kannerymd än 90 kannors. Bland öfriga talare i r det företrädesvis hr Muren, som i ett långt a ads talade ur bränvinsbränningens historia i Danm hvarest den fabriksmessigt bedrefves. Hlan sökte att det här ej är så farligt med denna tillverkning, då man till och med i somliga provinster ej förstår bränna säd, hvilket antyder att husbehofsbränningen ej är fastare än att dess idkare skulle kunna derifrån afvänjas, då Bondeständet kunde blifva den bästa väktare att beskatta konstbrännerierna. Man borde uppmuntra bränningen på det minst riksfarliga sätt, då man ej kan väga hindra den. TUti de mindre brännerierna ätgår proportionsvis mera sid och bränsle än i de större, hvadan således förluster genom de förra äfven blir större. Hr Hesselgren bestred flera af nyssanförda äsigter, visade hur staten förlorade genom olämpliga bränvinsstadgar, påstod att husbehofsbränningen ej aftager, samt att bönlerna ganska väl förstå sig på att bränna säd. Återremiss beslöts. Angäende såväl olofligt tillverkadt bränvin, som de derför begagnade kärl, hade Utskottet tillstyrkt, att det vid beslagstillfället befintliga skulle vara förbrutet, hvaremot hr Halling anmärkte, att numera sker tillverkningen så, att knappt något bränvin fin nes uti bränneriet, som förr fick tjena äfven till mamasin. Han önskade helst att 4 borttoges, emedan den olofligt brännande nog aktar sig att hafva bränvinsförräd till hands. Hr Rudling ansåg det orätt att borttaga äfven det lofligt tillverkade, som uti ett brän: neri kunde finnas, hvaremot af hr Ekemman invändes att det är sällsynt att annat bränvin finnes i ett bränneri, än sådant som der blifvit tillverkadt. Äfven denna punkt blef äterremitterad. Utskottsbetänkanden. Statsutskottets utlåtande M 83, ang. regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel (anslagen för Justitiedepartementet). I första punkten förbehåller sig utskottet att, i anledning af flera till Lagutskottet remitterade motioner om förändringar i Hofrätternas organisation, få afgifva särskildt utlåtande om kongl, : propositionen samt enskilte motioner angående förbättrande af lönevilkoren för ledamöter, tjenstemän och viktbetjente. Emellertid äro nuvarande belopp uppfört, med afdrag af de å indragningsstaten öfverflyttale lagmanslönerna, som utgör 5564 rdr 11 sk. 3 rst I den andra afstyrkes indragning af Krigshofrätten, på den grund, att den anses icke kuma ega rum utan i sammanhang med en vidt omfattunde förändring i den militära lagskipningen, (Anm. Rikets Ständer hafva dock vid flera riksdagar förehaft denna fråga, och den synes kunna ganska lätt utföras.) J tredje tillstyrkes bifall till en öfverflyttning från 7:de hufvudtiteln af 4000 rdr årligen till länsoch kronohäktena, som utbetalas till fängvärdsstyrelsen. I fjerde tillstyrkes att hela anslaget till fångvården, nu förhöjdt till 770,000 rdr, måtte blifva ett förslagsanslag. I femte tillstyrkes en öfverflyttning af anslag till predikanter och vaktmästare å Carlshamns kastell, Dalarö skans och Waxholm från denna titel till 4:de titeln, då inga fångar numera å dessa befiästade orter förvaras. I sjette tillstyrkes att åtskilliga indelte räntor under denna titel må, jemte indeld och oindeld spanmål, till statsverket indragas, samt kontamtia ersättningen till vederbörande bestridas af förslagsanslaget till fångvärden. I sjunde förbehålles att få inkomma med särskildt otlåtande angående i Adeln och Presteståndet väckta motioner om förhöjda löner ät fångvärdsstyrelsens embetsoch tjenstemän, fängpredikanter, m. fl I åttonde tilltyrkes att förhöja anslaget till medico legala besigtningar till 6000 rår. I nionde afstyrkes, i enlighet med utlåtandet N:o 50, ljuspenningarnes öfverflyttande till löningsstaten. I tionde tillstyrkes att gifva namnet: Ersättning ill vuttnen och parter: förslagsanslag, till ett nytt anslag, för ersättning i rättegäng mellan kronan och enskilde, i stället för det till vittnen i brottmäl,. Öfrige under denna hufvudtitel uppfördla anslag, deruti förändring icke blifvit ifrågasatt, har:utskottet, på sätt bifogad tabell utvisar, funnit sig börra föreslå till samma belopp, som tillförene, utom dlen tillökning af I rdr 27 dr QQ rot hvillan vt fröroslagcan