Aftonbladet – 22 april 1851, sida 2

illvägabringas genom tonkombinationernes otvungna naturlighet, genom rytmens, harmoniens och instrumentationens enkelhet, som ej sällan närmar sig det enformigas gräns, utan att nägonsin öfverskrida densamma. Denna naturlighet är emellertid produkten vf en sällsynt konst, en konst som småningom stigit ill den punkt, der den åter sammanträffar med nauren. I detta arte celare artem — den svåraste af konstnärens uppgifter — har Måehul här visat en utomordentlig förmåga, och det fordras kännares blick utt upptäcka konstens finesser, der ett ovant öga enlast tror sig finna naturlig ingifvelse. (I detta afsoende nämna vi blott Israeliternas kör och Benjamins romans). Effekten blir emellertid för alla densamma, och ingen undgår att känna sig fattad utaf len anda af rörande oskuld, af patriarkalisk enfald, som lefver i det hela samt ger denna opera en så egendomlig färg, att den kan sägas bilda sin egen genre. Musiken frambringade denna afton en ypperlig verkan och fann allmänt bifall; vi tro ock att lenna opera, som isynnerhet på tyska scenens repertoirer ännu bibehåller sig såsom en älskningspjes, skulle äfven här med mycken fördel kunna sättas i scen, naturligtvis med god besättning och med den rika uppsättning som erfordras. Musiken var ganska väl instuderad. Bland solonumren nämna vi Josephs romans, sjungen af hr Ginther med särdeles själfullt föredrag, terzetten mellan m:ll Berwald, hrr Strandberg och Della Santa, m. m. samt öfverhufvud hr Della Santas solopartier i ensemlerna, dem han återgaf med ett ganska lefvande och spirituellt uttryck. M:1l Berwalds romans sjöngs med förtjenst; mähända hade dess uttryck erhållit mera anda, om tempot tagits nägot långsammare. De öfriga numrens tempi voro, enligt vär tanka, lyckligt räftade. Ensemblerna gingo med jemnhet; här biträdde utom de nämnde artisterna äfven m:ll Michal och hr Walin, samt hrr Lundbergh och Uddman, hvilka alla böra nämnas med beröm. Hr Strandberg var denna afton mindre lyckligt disponerad, måhända till följd af hans nyligen öfverståndna bröståkomma. Bland körerna nämna vi isynnerhet Israeliternas kör, söm sjöngs ef hela personalen och frambringade en verkligen storartad effekt. Musiken till Joseph utgjorde konsertens sednare afdelning; dess förra börjades med hr Foronis ouvertyr öfver en polsk melodi samt Jag helsar-dig fredliga flagga, densamma som gafs vid de kongl. förmälningshögtidligheterna sistlidne sommar. Vi yttrade oss då öfver denna komposition, och nämna derföre nu endast att vi deruti återfinna författarens lifliga fantasi, hans kännedom af instrumentaleffekter, men också spår af ett hastigt arbete, särdeles hvad det formella af pjesen vidkommer. Ouvertyren safs väl, oaktadt sina svårigheter. Hr F:s pianonummer utgjordes denna gäng af Chopins bekanta E-moll-konsert, som innehaller briljanta solopartier, men i afseende på orkesterns förhällande till principalen — hvilket är konsertkomponistens sväraste uppgift, men ock den intressantase sidan af dena genre — icke höjer sig öfver de vanliga dussinkonccvierna. Hr F. som utförde sina satser med mycken bravur, hade desto heldre kunnat välja någon intressantare komposition, som man sä sällan får höra koncerter med fullständig orkesterbesättning. Ett nummer, som väckte en ovanlig sensation, var m:ll Michals föredrag af den bekanta OCasta divaarian. Vi vilja ej kalla detta hennes föredrag fulländadt, derföre att hvad som hos mängen annan talang proportionsvis skulle kunna benämnas så, hos en sängerska med högre kallelse endast utmärker ännu ett steg framåt på den nästan ändlösa bana, som af naturen blifvit henne anvisad. Men detta steg är i sanning förvånande, och då man betraktar de serskilda stadier af m:ll Michals bildning, sådane de visat sig i Donna Alvina, grefvinnan Almaviva samt nu i Norma-arian, så gränsar ett så raskt framitskridande i röstens, färdighetens, stylens utbildning nästan till det otroliga. Serskildt må nämnas, att hennes styl egde ett storartadt lugn, hennes koloraurer utmärkte sig genom lika mycken precision, som lätthet och kraft. Hvad som ännu kunde brista textartikulationens tydlighet, skall nog komma i sinom tid. Det bifall m:ll M. rönte, var utomordentigt, och har endast vederfarits få sångerskor före aenne. Man skall måhända förundra sig, att m:ll M. ifven för nästa spelår kommer att bibehälla sin egenskap af elev vid kongl. teatern; detta lärer emellerid öfverensstämma med hennes egen önskan, på den sanska förnuftiga grund, att hon endast säsom elev san fortfarande få ätnjuta fri undervisning af teaerns sänglärare, hr Ginther, hvilken hon, jemte sin egen fit och sin lyckliga natur, redan har så mycset att tacka för. Afven lära hennes lönevilkor komma att förhöjas. Af m:ll Berwald hörde man en sång af Donizetti, pla Zingara, utförd med mycken smak och elegans, samt tillika med en ganska lyckad uppfattning. Den senom Jenny Lind så ryktbar vordna Taubertska ronansen gafs — om man äsidosätter all jemförelse — ned finess och naivetet samt med stor färdighet. För yfrigt erfordrar denna säng visserligen en kraft, en slöd i uttrycket, som blott synes vara en enda sänxerska förbehållen. Äfven m:ll B. fann mycket bifall. Före m:ll B:s nummer gafs Mendelssohns Melusina-ouvertyr, som i de mest luftiga och romantiska toner berättar den naiva folksaga, hvars namn den bär. Äfven denna ouvertyr gick i allmänhet berömvärdt, endast framträdde hufvudmotivet hos bläsinstrumenterne ej alltid med fullkomlig tydlighet, hvilet dock möjligen får tillskrifvas orkesterns i akustiskt vänseende ej fördelaktiga placering, nemligen på .eatern. Den förtjenstfulle koncertgifvaren mottogs med mycet bifall, samt framropades efter koncertens slut. Koncerten hedrades med närvaron af H. M. Konunsen samt den kongl. familjen. —U— —— — Hamnarbetet i Malmö. Ib!end kommunala företag, som utan ait