derparternö matte forpilgtas alt genast tll mic pri. cipaler återlemna denna summa med ränta derå enligt stämningens innehåll, föroyar jeg i öfrigt mine principalers påståenden sådane de uti skriften af d 4 Dec. 1847 och uti den und. deduktionen blifvit framställde. Innan jag slutar har jeg ansett mig böra yttra några ord till vederparternes nye fullmäktig, enär hsn synes vilja träda i den gamles fotspår medels siändigt upprepade insinustioner imot mine principaler, som skulle de och jag deras ombud icke sky att anlita förkastliga medel för vinnande af vårt ändamål. Då mine principalers påstående om köpsafbandlingarnes kassation grundar sig derpå att de blifvit på ett svekfullt sätt uppgjorde, så har det naturligtvis vsrit min pligt att uppgifva och styrka de förhållanden, som gåfro det svekfulla förfarande: sin rätta karakter. Att blotta omnämnandet af dessa förhållanden skulle för vederparterne vara mindre behagligt var visserligen för mig lätt ast inse; men lika lätt synes ock kontrsfullmäktigen hafva bort fiona att det icke för mig varit möjligt att få de svekfulla bsndiivogarne ogillade utan att uppgifva, hvaruti sveket bestått. Densa min pligt har jig fullgjort, icke medelst framkastande :f obestyrkta insinuationer, utan medelst facta, hvilkss verklighet blifvit lagligen styrkta. Då kontrafullmäktigen synes hafva förgätit beskaffenvheten af dessa fecta, har jag gerom hans ofvannämnde insinuatien funnit mig uppmanead att här uppdrsga hufvudkonturerna till denna märkvärdiga tafla, hvilken kon innefattas uti följande korta teckniog. Seden Christien Dybeck år 4804 om sockerbruus: rörelsens bedrifvande vid Brunkebergstorg med brodren Erik afslutat ett förlegskontrskt, på så fördelakiiga vilkor för den förre att förtjensten på denna rörelse 25 år derefter hade gjort Christian Dybeck till millionär, under det att förtjensten på Eriks lott licke uppgick ezs till en tredjedel af denna summa, — så fann Christisn Dybeck sig likväl ej nöjd bärI med, utan beslöt ait åtkomma jemväl Eriks förmöI genhet. I Genom sitt inflytande öfver brodrem Erik lyckaI des dest Christian Dybeck att förhindra verkställigheten af den utaf Erik begärda äktenskepslysningen. ) Till följd af samvetsförebråelse öiver sitt ouppfyllda löfte mot sine söner och deras moder, förlorade Erik I Dybeck ej långt derefter sitt förstånds rätta bruk l och blef mindre vetande eller svagsint. Sedan ChriIstisn Dybeck derefter från Eriks hus fördrifvit denI nes trolofvade hustru och barn, upprättade han de I ifrågavsrande köpeafbandlingarne, hvsrigenom all I Eriks både fasta och lösa egendom skulle från hans ) familj öfverflyttas på Christisns, utan ait denne, enIligt hvad här ofvan visadt är, skule erligga ens Iden ringaste köpeskilling för den lösa egendomen, i värde uppgående till flera hundra tusen rdr. I Sorgfålligt dolde Christiin Dybeck innehållet af dessa köpsafhandliagar för de personer, som dem bevittnade, men sådant oxrktadt dikterade han för dem och lät dat ena vittnet å afbandliogarne skrifva 2:ne SEM båda vittnena undertecknade intyg derom att Erik , Dybeck skulla hafva till riktigheten erkänt afhand lingarnes innehåll, fastän Erik Dybeck, enligt hvad dessa vittnen sedermera på ed intygat, vid omvittnade tillfället icke yttrat ett enda ord, och således Jänvu mindre erkänt riktigheten af efhandlingarne, r hvilka icke ens blefvo uppläste. Sedan den sinnessvage Erik Dybeck dagen derefter blifvit med tredje brodren prosten Carl Djbeck I sfsänd ti!l Odensvi p-estgård, lät Christian Dybeck två deger derefter mågen Aspelin på grucd af ev med Erik Dybecks namn försedd obevittnad fullmakt i just.kolleglum utbegära Erik Dybecks der) städes till förvar inlagda testamente, hvilken begäran nämrde kollegium, fastän en af dess egne tjenI stemän fäste kollegii ledamöters uppmörzsamhet derpå eu Escik Dyocck var i saknad af sitt förstånd, likväl ej drog i batänkande att genast bifsila. I Om kontrafullmäktigen härvid skulle anmärka att I de personer, för hv:lka han ru förer talan, icke sjelfve deltagit i utföra det af denu omnämnde åtgärderna, t så eger denna anmärkning sin obestridliga riktighet; I men lika obestridlig är ock den sanning att kontrar fullmäktigens nuvarande principaler äro just de, som r vilja njuta de fördelar, hvilka Christian Dybeck päräknet såsom frukten af de olagliga af handlingarnes upprättande. — Ej nog harmed, — ännu längre än till och med Christian Dybeck sy 1 nes åsyftat hafva vederparterne sjelfve sträckt sitt r försök att tillintetgöra mine principalers rättigheter. t Christian Dybecks dotter, enkan efter samme Aecpe lin, som i just.koll. utqvitterat Erik Dybecks origi nal-testamente, har det nemligen varit förbabållet att i uttagen stämning yrka, det mina principaler, som bevakat dea uti domstolens protokoll ordagrant intagne afskriften af Erik Dybecks testaments, icke måt:e på grund af denna bevakning åtkommar störra eller mindre de! xaf brukspatron Erik Dybdecks Inqvarlåtenskap, emedan det ej stod i mins princi5 palers makt ett framskeffa sjelfva det originalI testamente, som fru Aspelins man i just.koliegium rluttagit. e r d Ehuru mine principalers legitimation såsom Eric Dybecks arfvingar tillintetgjorde all verkan af denna stämning, qvaretår docx detta vederparternes försök, såsom ett ojäfvaktigt bevis ej allenast på deras l önskan att kunna åtkomma jemväl den del af Eric Dybecks egendom, hvilken vid hans död ännu fenns i bebåll, utan äfven på beskaffenheten af de medel, hvilka, för vinnande af ett sådant ändemil, 8 blifvit envända. 8) Sådane äro skuggsidorna i denna utan tvifvel mer dlän vanligt mörka tafia utur det verkliga lifvet. Gerra må det nu vara kontraombudet förbehållet tatt finna något klandervärdt uti de af mina principaler vidtsgne lega åtgärder, som endast hafva til syfte att, medelst de svekfulla afbandlingarnes kassa tion, komma i besittning af den egendom, som dera: trolofysde man och fader, genom sin offentligt tillT kännagifna yttersta vilja, uttryckeligen förklarat skole n tillfalla dem utan ringaste intrång eller klander ;laf hans slägtingar. dl Gerna må det ock vara kontrafullmäktigen förbe? hållet att finna något klandervärdt deruti, att jag å a 0. mine priccipalers vägnar använder alla de mede! lagen erbjuder för att få det svekfulla förfarandet .lådagalsgdt. — Hvilkendera af oss handlar rättast 4lsynes bero på besvarandet af den frågan: är det den !redlige sakförarens pligt att, i allt hvad på honom lankommer, söka få sveket inför domaren constateTlradt, eler bör han deremot söka öfverskyla detlelsamma? 2Äfven om en sorglig erfarerhot hade lärt mig, att tslvalet af det sednare alternativet uti en sak af så Il omfattande betydelse som denna, skolat medföra större Dibebag uti det enskilda umgängesiifvet, har dewe Ul dock ej kunnat blifva ett motiv för mig att afvika dl från den väg, sakföraren enligt min åsigt alltid bör 23 I följa, den nemligen, på hvilken sveket inför domeII ren i öppen deg framlägges. — Ty, om det är sann! ja latt lagen bör lemna skydd åt det rätta, så bör der jä ogilla det svekfulla, det orätta; och om det är 0 I sannt att rättvisans oväldiga skipande är et uta 1: I hufvudvilkoren för statens vältrefnad och bestånd 8-I så måste det ock erkännas att sekförarep, hvarje 1 I gång det lyckas honom att till domsren3 ogillande j C. klar dag framlägga ett svekfullt förfarande, derigeinom, ej blott förskaffat rättvisa åt den osky!digt lieI dande och beredt sig sjelf en fördel, utan äfven gjor Plen verklig tjenst åt hela samhället. Först då blif ver sakförarekallet tungt och tanken på rättstillstån. 88 I det i allmänhet nedslående, om, sedan det lyckat: 83 I sakföraren att i öppen dag framlägga sveket, doma e: temnar sitt ogillande. Inn Tslakaa var