Aftonbladet – 18 april 1851, sida 2

och båda reste sig upp och återtogo sin väg, ban tröstlö sare än någonsin, hona sisom vanligt sluten iaom sig oci ut:n alt röja beskeffenheten af de tankar som sysselsatte hennes hufvud, eller de känslor som arbetade inom henne bröst. p Vid bemkomsten funno de Anton Waldheim i alira bästa lynne. Hen bade nyss, i det han ridderligt böjd knä för Selma, tryckt snödroppskrarsen på hennes gul lockar, cch hon syntes honom ru så vacker, så vacker att han var färdig att böja andra knäet för Adehide, sor beredt korom denna tjusande syn. Weoldheims glödje var alltid smittsam, och Stuart och Adelaide blefvo båda, utan att veta det, smårin gom delaktige af bans glada lysne. Man bade under vinrens förlopp gjort rätt vecetra framsiez i vält.lighetenn, likväl icke utan en god del besvär å Setmas och icke micdre fit och trägen öfoi:g å bans sida samt framför:llt genom den mest brionende båg att beb:ga sn lärarinna. Selma hede visserlgen icke heller sparat hvarkon uppmuntran el:er banro, men ingentieg gjorde bättre verkan än då hon bittade på att bärma sin lärjunge. Hon hade en 2nsenlig mimisk förmåga cch kunda derjemte imitera srart sagdt bvem bon ville, på eit lila oförargligt som komiskt sätt. Den spiken drog, som man säger, och med ett herkuliskt mod och en ibärdishet sam Demosthenes, ofsade ban sig på hafsstravden cen uppför bergen, ja, icke sällan såg man honom till och med i sälskap för sig sjelf exercera polägenbeterras, som han kallade de båda krångliga bokstäfverna m och n. Slutligen lyckades han äfven att öfvervinna detta naturlyte, som så otal gi många gånger varit honom till stort nehbn och förfång; men han tillerkände Selma hela förijensten af derna lyckliga utgång. Man säger alt vänskapen är en vid mantel hvarunder kärleken lätt gömmer sig, men stt tacksamheten är ett icke mindre vidt och förrädiskt utonplagg, det fick Anton Waldheim snart erfara; ty under skydd af tacksamheten vexte kärleken till och blef så stor cch oöfvervinnelig att den snart icke mer kunde döljas, utan förrådde sig allt tydligare och tydligare i ögonens blickar, i munneng tal, juckar och leenden, ja i sjelfva dess andedrigt,