staf Adolfs torg och veko af till höger. Då de kommo midt för kyrkan, sade Adelaide, hastigt gripan af en melankolisk tanke: Se, det är granrisadt midt för porten ... man har nyligen begrafvit någon... kom lit oss gå inn : Stvart gjorda icgen invändning, uten båda gingo in på den lilla kyskogården. Dödens fris:ad såg temligea verldslig ut; man höll på att torka cch yidra kläder och husgeråd der och kyrkogården ver öfverallt garnerad med täcken, mattor och vita duktyg. Ett bäfdvunvet, men icke desto mindre climpligt osk ck. De båda vandrarne gingo framom de brokiga föremålen och satte sig vid hvarandras sida på ena grafsten. Tyst visade Adelaide på en liten grafkammeare vid muren; öfver dörren stodo dessa ord ur Esaias: Gack bor:, mitt folk, uti en kammar, och slut dörrena igen efter 1:g; fördölj tig ett LIiet ögaablick, så linga vreden går ötver.n Det är n skön ide, sade Adelside med ett strålende leende; så har jag sldrig tänkt mig meningen af deua språk. Döden är då det enda sir:ff som Gud ålägger oss; det är ett mildt strsff..... barnet solver medan fadrens: vrede svalkas — det är ingen hård fader... lycklig den, som gå!t in i den kammarn och slutit dörren tll mellan sig ceh jordens qval... Hon böjde sitt hulvud mot sina händer och gret tyst. Adelaiden, sade Stuart med varm röst och så fort hans häftiga sinnesrörelse det medgaf, nfår jag se på er!..... så... svara mig nu... finnes det ingen glädje för er på derma sidan grafvea... fiones ingen försoning utan genom döden ? Adelside blickade på horom genom lårarna, nen svarade ej. Han tog hennes båda händer, ännu fuktiga af heanes gråt, och tryckte dem mot sin heta panna. Eccome di nuovol hviskade han, men rösten svek honom och han visste icke rätt sjelf om hon kunde höra dessa bans ord. Det såg ut som Loa icke hört dem, ty hon forifor att under tystnad se på honom. En känsla af misdröstan kröp isande genom hens bröst och lan släppte hennes kinder hastigt. Det är ud att vi gå hemn, sade slutligen Adeluide,