Aftonbladet – 18 april 1851, sida 1

rande, att Adelaides poetiska sinne smittades af den entusiasm, som uppeldade hans. p— — När ett hjerta mött ett annat bjerta, Ringa blir då hvad förut var mycket, Jord och himmel, hemland, fader, moder, Mer än jorden sluts då i ett famntag, Mer än himlen ses då 1 eti öga, Hörs då i en tuck, som knappast höres. Hvilken mskt kan tjusa såsom kärlek, Hvilken boja hål!a den som älskar ? Sjöar simmar hon som anden öfver, Möta fjellar, fir bon örnens vingar, Lingt för middag är hon ren tillbaka, Der hon väntats först till sena qvällen. — — Stuart läste med brinnande håg, hans ögon flammade ceh orden bade vingar. Han märkte ej hur Adelaides blickar fästades med ett cutsögligt uttryck vid hans ansigte. Blommorna föilo ur hennes; bänger; hon böjde sig tillbaka och hennes ansigte blef hvitare än snöklockorna ... Stuart skyndade fram till henne... han upplyfte hennes hufvud, ropade ömt hennes namn och slösade de kärleksfullastö omsorger på henne. Hon öppnade ändtligen ögonen, årog ett djupt andetag och uppreste sig långsamt. Hennes blickar häftades oafvändt på Stuart, de följde oroligt alla hans rörelser och släppte honom ej en sekund. Stuart, som länge önskat sig ett ögonblick som dette, för att få afslöja den hemlighet som tryckta hans hjerta, blef nu, när stunden var för handen, med ens vankelmodig och tveksam, samt ovissare än någonsin buru utgången. skulle bi. t RVill ni göra en sak som jag ber ex om? sade ham slutligen, nästan utan att veta hvad han dernäst skul!e: tillägga. Följ mig ut i fria luften blott en timma, em halfa, fortsatte ban derefter liksoza på vinst och förlust. Han blef snzenämt öfverraskad då Adelaide nickade sitt bifall och g:ck att kläda sig för promenaden. Hon återkom snart och tog utan gensägelse Stuarts erbjudaa arm. De vandrade af. Det var första gången d2 sålunda gingo, Nlibsmmans, och många, både glada och sorgliga minnen, trängde sig på Stuart under denna vandring. De togo, vägen åt Gu