damöter yttrat sin förvåning öfver testamentets nåtertagande, samt att denna förvåning grundat sig på den af vikinet då hysta öfvertygelse, att Erik Dybeck icke vidare ägde sina sinnens fulla bruk; att vittnet ville minnas att denna hans böfveriygelse varit föranledd dels af ett då gängse Srykte och dets af hvad vittnet sjelf erfarit — vid ett besök hos Erik Dybeck 4829 eller 1830. — Dessutom hade vittnet af rådmannen Gröndal och, såsom vittnet ville minnas, äfven af andra personei pföre och måhända äfven efter testamentets utlemnande, hört omtalas att Dybeck blifvit till förstånndet rubbad samt 8:0 af nyssbemälde rådman Gröndal (som den 42 Dec. 1837 hördes inför kämnersrätten) att Erik Djelbeck redan år 4828 mvarit till minne och tanke-Ibförmåga så förstörd, att hvad han i det ena nögonblicket handlade eller sade, visste han icke å det nästföljande., Slutligen bar professoren Ringensson, hvilken be-Istridt läkarevården vid Odensvi prestgård, uti en d. 9 Mars 1838 utgifven, visserligen icke med ed fästad, men ef vederparterne sjelfve ingifven och nu ytterligare åberopad attest, iatygat att professoren under de 2 första åren af Erik Dybecks vistande vid Odensvi ej fick tillfålle att närmare lära känna hans fysiska helsotillstånd, emedan professoren under den tiden ej blef rådfrågad om någon sjukdom hos honom; men att herr professoren deremot i psychiskt hänseende icke kunde ,hos honom förnimma några så kallade intervalla lucida För att söka förringa verkan af dessa skarpt bindande vittnesmål hafva vederparterne deremo:framställt några anmärkningar, dem jag nu skall i få ord bemöta. Vederparternes förundran deröfver att de inför Köpings rådhusrätt afbörde vittnen kunnat i så friskt minne bibehåila tilldragelser, som timat 17 år förut, torde helt och hållet försvinna om vederparterne vilja lemna någon uppmärksamhet åt den särskilda I beskaffenheten af de förhållanden, hvarom vittnena Iblifvit hörde. — Ty, utan tvifvel var det afbrott uti den landtliga prestfamiljens stilla lefoad, som inträffade genom den sinnessvage Erik Dybecks ditkomst, af beskaffenhet att taga alla familjen tillhörande medlemmars synnerliga uppmärksamhet i anspråk, särdeles då den fånige Erik var broder till prosten sjelf, och sedermera under hela sin återstående lefnad qvarstannade hos honom. Långt ifrån att gifva anledning till någon förundran bör det tvärtom för en hvar synas klart att denva märkliga tilldragelse måste så hefva fäst sig i minnet hos dem, som dertill varit vittnen och som under loppet af flere år dagligen sett eller haft uppsigt öfver den sinnessvage mannen, att dessa förbållanden svårligen under hela deras lefnad kunna från minnet utplånas. — Då nu dessutom vittnena utgöras af en allmänt aktad prestman, samt af andre redlige och i allo välfräjdade personer, så lärer hvad de på sin ed intygat få gälla för laga bevis. — Huruvida rådman Alexanderssons vittnesmål är så uten all vigt, som vederprrterne låta påskina, torde de tilläfventyrs behöfva ännu en gång besinna, så vida enkan efter grosshandlaren och riddaren Aspelin, hvilken i just.kol. utqvitterade Erik Dybecks testamente, somt hennes barn, i egenskap at Christian Dybecks arfvingar sjelfve äro måne om att visa, att det icke varit just på deras sida, som man, för befordrandet af sina ändamål nödgats anlita medel, hvilka hvarje rättänkande måste såsom förkastliga anse. ; Orsaken dertill att jag ej förr än tvisten dragits! under Ed-rs Kongl. Maj:ts nådiga pröfning till vittne ! åberopat sockerbruksarbetaren Wenström, är helt! enkelt den, att jag ej förr afvetat, det han egde nå-! gon upplysning i målet att meddela. Så snert jagf j ; f I derom erhöll kunskap, eller redan i Msj månad näetl. år, framställde jag und. anhållan om Wenströrs hörande på ed, med uttryck af den önskan, att förhöret för dödsfall skull med det snaraste måtte försiggå, i anseende till Wenströms höga ålder ocht sjukliga tillstånd. Den omständigteten att kontraombudet lyckats, först att genom en företagen badI resa få vittnesförbörets verkställighet uppskjuten un-S er fem måneder, och sedermera att genom en an-! nan resa fördröja den aflagda vittnesbsrättelsens ju-f stering till dess Wenströms helsotillstånd och krafi ter så försvagats, att han förlorat nästan allt minneli af hvad han på sin ed intygat, torde, på sätt jag redan den 22 nästl. Januari inför kongl. justitierevisionen anmärkt, icke i någon mån förringa ver! kan af samma vittnesmål, enär innehållet deraf finI nes upptecknadt uti kongl. justitierevitionens proto-S koll för den 49 Okt. 4850, samt Wenström påföl7 ande dagen, medan han ännu i minpet erinrade tig vad han intygat, uti 2:ne vittnens nDärvaro riktig-y eten deraf erkänt. S Hvad slutligen beträffar kontraombudets anmärk-; ling, att verkmästaren Spångbergs vittnesmål, såsom varande grundadt endast på hvad han af andra bört berättas, jemlikt 24 i 47 Kap. R. B. borde lemnas utan afseende, så får jag dertill svara, att just det åberopade lagrummet uttryckligen berättigar vittnef att vittna om det de af andras sägen veta, bder (såsom här är fal!ei) upplysni-g sökes i det, som för lång tid skedt är; och då nu hved! Spångberg intygat står i fu!lkomlig öfverensstämmelse med hvad öfrige vittnen berättat, lärer hans vittnesmål icke kunna laga vitsord betagas. Sedan jag nu undanröjt alla de anmärkningar, 1 om vederparterne framställt mot vittnesmålen, samt lesse således qvarstå med fullt bevisande kraft, så ågar jag i underdånighet hoppas, att saken nu är! Örsatt uti det klara och fullständigt utredda skick, tt någon tvekan icke skall kunna uppstå vid nöigt besvarande af den hufvudsakliga frågan, som jag iu underdånigst öfverlemnar till Eders Kongl. Msj:ts ådiga pröfning, den nemligen, huruvida de ifråjavarande ofhandlingarne blifvit upprättade på! ådant sätt, som vår gamla ärliga svenska lag åsom giltigt erkänner, eller om icke, i enlighet; ned dess klara cch oförtydbara bud: Lagligt stånde,! olagligt återgånge — samma afhandlingar böra kasseras och ogiltige förklaras. Det återstår derefter att besvara den frågan: hvad; fhandlingarnes kassation bör medföra för påföljd? Det klearaste och naturligaste svaret på denns fråga! vore visserligen det, att den egendom, som vedervarterne på grund af de olagliga afbandlingarne tait i besittning, bör återlemnas jemte afkastningen! jerå, emot det att vederparterne återfå hvad der-p öre utgifvits. Men, då mina principsler med denna ln vist ingalunda åsyftat att i ringaste mån tillskynda!g ederparterne något oskyldigt lidande, så har det åt ederparterne, med afseende på de förluster som et endomens återlemnande in natura för dem skulle ec nedföra, blifvit lemnadt öppet, att, om de så åstunb a, i stället lemna ersättning för den omtvistade eendomen. (Slutet följer.) — LK . De mm vR PD d RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. ; I dag bar vica notarien Frarz -jöberg icke in., unnit sig vid rådstufvurätten, ehuru han var föror tändigad att vid laga äfventyr tillstädesekomma i det! D irbota mål, hvilket hr Th. Bolin emot honom perre onllgen gjort anbängigt; såsom förut en gång il, smma mål, beslöt rätten att hen skulle kalles vidlp fventyr af hemtning. ip — Sjöbergs arsvarige utgifvare, Ström, föreum1, nade också inställelse i det gndra af hv Hisrtaa mil