Aftonbladet – 16 april 1851, sida 1

TVILLINGBRODREN. Jag fortsatte vägen ner i den underjordiska gången till höger. Hör möttes jag af en olidlig atmosfer. I första cellen låg en ung man framstupa på en bädd. Med denna beskäftighet och detta fjesk, som man vanligen finner i dårars rörelser, drog han halmen omkring sina nakna skuldror. Det var ett ljuslett fylligt ansigte med ett parsanguiniska ögon. Han frågade med hög röst efter mamsell L. pHon skulle komma och hemta honom derifrån, det hade hon i himlens åsyn lofvat honom). Mans ord afbrötos då och då af de vilda ropen från nästgränsande cell, der man höll på att kläda en person, som skulle föras till en annan sjukanstalt. Längre fram var ett rum, som innehöll en mingd singar — jag räknade till 7 — hvar och en med sin innehafvare. Vid dörren mottogs jag af en man med långt skägg, och som försäkrade, att allesamman voro vildgalna derinne utom han sjelf, som varit der i tusentals år. Ropen omkring från cellerna tilltogo och jag kände mig tryckt och besvärad af den tilltäppta och qvalmiga luften, hvarföre jag skyndade till dörren, Jag blef litet konfunderad då jag fann denna tilläst. Jag hade begifvit mig dit utan vägledare och befann mig nu en fånge. Mannen med sina 5000 år på nacken följde mig i haran och hil, och hugnade mig med att äfven jag skulle få bli der en lika rund tid; flera bistra eller förvridna ansigten tittade fram i de halföppna dörrarne, och jag kände mig ilia till mods. Lyckligtvis blef pinan kort. Den person som skulle föras bort var nu resklädd och dörren öppnades till gången. Den hvimlade af de mera stillsamma dårarne hvilka fingo gå lösa och lediga, och nu samlades alla nyfiket kring den patient som bortfördes. Någon af de närvarande bad dem draga sig till och ej oroa den sjuka med deras nyfikenhet. O nej, nej! ropade de nästan alla på en gång, xhan blir bättre nu... alla vilja ut, ingen vill in härl Huru sällsamt! Så olika än dessa varelser voro, stå åtskilda till lynne och seder, och fastän de ledo af full. komligt olika sinnessjukdomar, i eft voro de dock alla ense; så dunkelt det i öfrigt var i deras hufvuden, ett var dem dock klart, och de talade en för alla, alla för en, så snari det gällde den saken: alla ville de derifrån! ) Se A. B. JM 79, 80, 82—85 och 87.